Stockholmarnas resvanor - mellan trängselskatt och klimatdebatt

erg kan visa på resandets konkreta ökning samtidigt som den kopplas till
en tidsanda.
Den s.k. senmodernitetens villkor ses i avhandlingarna (med undantag
för hos Krantz-Lindgren) som den kontext i vilken aktiviteter och företeelser
blir meningsfulla. Godskesen försöker sig tillsammans med Røpke
(1998) på att sammanfatta modernitetsbegreppet. De skriver bl. a. att ett
drag i moderniteten som skiljer den från föregående epoker är att sociala
roller är vaga och spelas upp på en mångfald arenor. Detta speglar en social
och ekonomisk struktur i vilken det är viktigt att vara beredd på förändring
och att vid behov kunna omdefiniera sin sociala position. Detta skapar
en hög grad av reflexivitet som innebär att sociala praktiker kontinuerligt
omvärderas av individen och kollektivet. Denna syn på ökad reflexivitet
och individer som, jämfört med tidigare epoker, är mer aktivt väljande har
dock kritiserats av bl. a. Campbell (1996), vilket jag strax återkommer till.
Sociologen Åsa Waldo (2002) fokuserar på andra modernitetsrelaterade
drivkrafter bakom resandet än de som övriga nämnda avhandlingsförfattare
tar upp. Hon hävdar att viktiga drivkrafter har rötter i själva moderniseringen
av städerna och stadslivet. Modernitetens fysiska och geografiska
strukturer samverkar med sociala strukturer när de präglar vardagslivet
och dess resmönster. De byggda strukturerna har t. ex. skapat utrymme för
kulturellt präglade företeelser som driver eller lockar människor att göra
inköp och spendera sin fritid i olika delar av storstaden.
Hon har funnit att de intervjuade i Malmö gör sina val kring av boende
respektive platser för inköp på grundval av hur socialt attraktiva olika delar
av staden är. Det finns därmed en social mekanism som gör att människor
med tillräckliga resurser väljer de positivt segregerade bostadsområdena.
Hos dem som bor i lågstatusområden finns liknande mekanismer bakom
valen av var de gör sina inköp. De väljer hellre stormarknader som ligger
utanför de egna stadsdelarna, särskilt om de har resurser i form av egen bil.
Mekanismen kallar Waldo den sociala valprincipen, vilken i likhet med bl. a.
bortstötningsprincipen och förmedlingsprincipen utgör segregationsprinciper.
Förmedlingsprincipen innebär att myndighetspersoner kan bidra till
segregation genom att tillskriva områden olika värden. Waldos uppläggning
är nämligen att intervjua även myndighetspersoner och planerare och
därmed jämföra och kontrastera uppfattningar om bl. a. områdens status
och hur och vart man behöver resa. Resandeströmmar och färdmedelsval
hänger alltså samman med den sociala differentieringen vilket i sin tur,
enligt Waldo, innebär att kulturellt konstruerade uppfattningar reproducerar
och förstärker den modernistiska urbanstrukturens effekt på dagligt
resande.
Inledning 29