Stockholmarnas resvanor - mellan trängselskatt och klimatdebatt

kerhet och Ingrid som arbetar med de nationella miljömålen. Yngve, Ingrid
och deras kollegor behöver träffa myndighetspersoner och branschföreträdare
på andra håll i landet, ofta i Stockholm. Detta innebär en hel del
resande, vilket är kostsamt för myndigheten och delvis ses som ett arv från
lokaliseringsbeslutet.
Vad rumsliga avstånd och arbetets innehåll innebär för kommunikationerna
kan illustreras med några exempel från intervjuerna. Både Yngve och
Ingrid påpekar att de samarbetar, i olika konstellationer, med personer från
andra myndigheter. Yngve berättar om sitt arbete med säkerhetsregler för
vägtunnlar. Då samarbetade han med experter på Vägverket i Borlänge respektive
Räddningsverket i Karlstad. Han säger att detta innebar » en omöjlig
kombination « ur ressynpunkt. Att ha möten hos endera parten blev
omständligt. Man hade i så fall snarare » fått träffas i Stockholm «, vilket
man ofta gör i liknande sammanhang. Men just samarbetet kring vägtunnelsäkerheten
fungerade med väldigt få fysiska möten och istället ett antal
videokonferenser, telefonmöten m.m.
Exemplet belyser ett par viktiga förutsättningar för yrkesmässiga kontakter
mellan organisationer i Sverige. För det första att sådana blir särskilt
krävande ur ressynpunkt när det handlar om samverkan mellan små och
medelstora städer i olika landsändar. Trafiken är, som Yngve påpekar, optimerad
för Stockholm. För det andra kan krävande resförhållanden därmed
innebära att tjänstemännen väljer att i högre grad förlita sig på andra kommunikationsformer
än resor.
Möjligen kan Yngves exempel med samarbetet mellan myndigheterna i
de tre städerna också betraktas ur ett tillgänglighets- och rättviseperspektiv.
Alla tre orterna är ungefär lika (o)fördelaktigt placerade ur ressynpunkt.
Det är i och för sig inte så långt mellan Karlstad och Borlänge, 21 mil, men
en tågresa mellan orterna kan ta från tre timmar och 20 minuter upp till
fem timmar. Av Yngves redogörelse får jag intrycket att samarbetet fungerade
bra, kanske bidrog de rättvisa transportförutsättningarna till att man
kunde komma överens om kommunikationsformerna?
På stockholmarnas villkor?
Vad Yngve i övrigt berättar om möten i Stockholm antyder att det också
kan förekomma obalans i upplevd rättvisa. Han berättar att planet från
Karlskrona till Stockholm går kl. 6.30 på morgonen, vilket ibland innebär
att han » sitter och rullar tummarna en timme « i väntan på att stockholmarna
(som är vana att börja kl. 9.00) ska komma till ett möte centralt i Stockholm.
Anledningen till att planet går så pass tidigt tror Yngve är att det ska
fungera för dem som flyger vidare till andra orter via Stockholm. Detta
Alternativ till resor 133