Stockholmarnas resvanor - mellan trängselskatt och klimatdebatt

lig, bidrar till att förändra tids- och rumsanvändningen i affärsbranschen,
vilket i sin tur kan framkalla nya individuella strategier. Man har då att göra
med (ännu) en förändringsmekanism menar Shove. Hon kallar den en glidning
(creep) av känslan för vad som är anständigt, normalt och nödvändigt
som kommer sig av det individuella hanterandet av tidspress.
Shove menar att den enskildes strävan efter smidighet ofta leder till fragmentisering
och individualisering med ökat resursutnyttjande som följd,
men att det kan gå åt båda hållen. I fallet med telependling och arbete från
hemmet/kontorshotellet, menar jag att det också kan innebära positiva
utvecklingar ur resurshänseende.
Pendlingsresor handlar om jobbnärvaro, om att komma till jobbet, om
övergången mellan fritid och arbete. Pendlingsresorna är övergångar – man
» reser « från ett socialt sammanhang till ett annat, även om man stannar
hemma och går ner till arbetsrummet i källaren, eller bara plockar undan
frukostdisken från köksbordet och ställer dit sin laptop istället. Vi är socialiserade
in i detta växelspel, men förutsättningarna för det är samtidigt
under förändring. Nya branscher och förändrade produktionsförhållanden
kan ge nya förutsättningar för arbetet och även för den sociala växelverkan
mellan arbete och fritid.
Det man kan fundera på när det gäller pendlingsresor är att det är struktur
snarare än aktörer som till stor del bestämmer när, var och hur de
utförs. Andra övergångar eller förvandlingar – Shove tar upp tvätt och bad
– kan man, trots att det finns kulturella konventioner, utföra i stort sett
enligt eget tycke och smak. Att vara på jobbet däremot bestäms av formella
strukturer som vi kanske inte tänker på till vardags. Men de blir tydliga när
det uppstår konflikter eller brytpunkter. Man kan se den svenska lärarkåren
som ett exempel. Lärarna är en yrkeskategori med lång tradition att
arbeta hemifrån. Yrkets attraktionskraft består delvis i uppdelningen mellan
bunden (undervisning) och fri tid (skollov och planering/efterarbete).
Denna frihetsgrad ifrågasattes och förändrades när lärarfacken 1994 ingick
ett avtal med arbetsgivarna om att ha arbetsplatsförlagd tid.
Inom andra organisationer som velat följa med sin tid genom inslag av
distansarbete är det den tid som inte är arbetsplatsförlag som det skrivits
avtal om. Även i lärarnas avtal ingår numera sådan tid explicit. Den har
kvantifierats till nio timmar per vecka och kallas förtroendetid, d.v.s. den
tid som lärarna har arbetsgivarens förtroende att utföra traditionella arbetsuppgifter
under eget ansvar.
I relation till mitt material går det att diskutera hur den sociala kontrollen
av att säljare, konsulter och myndighetspersoner gör sitt jobb sker. På
kontorshotellen förekom enmansföretag, där man var självbestämmande,
Alternativ till resor 141