Stockholmarnas resvanor - mellan trängselskatt och klimatdebatt

2. Att analysera resvanor
i detta kapitel kommer jag först att ta upp hur etnologer och forskare
inom besläktade discipliner analyserat resvanor. Sedan kommer jag att presentera
mina teoretiska redskap.
Ett historiskt perspektiv
När det gäller den lokala kontexten för stockholmarnas resande är det relevant
att fråga sig: Hur blev det så här? Det historiska arvet i form av
vägnät, spårdragningar och bebyggelse har skapat utvecklingsriktningar
samt låsningar och trögheter. Lokaliseringen av bostäder och arbetsplatser
har gett upphov till tydliga pendlingsmönster. Resmönstren har också
utvecklats i samspel med fritidsvanor, ekonomiska möjligheter och annan
bebyggelse, exempelvis nya köpcentra. Beslut som togs för femtio år sedan
om vägnät och tunnelbanebyggande styr fortfarande dagens möjligheter
och hindrar snabba och radikala förändringar. Konkreta exempel utgörs av
hur olika delar av storstaden byggts under olika epoker (se t. ex. Gullberg
& Lundin 2007). Innerstadsbebyggelsen utformades till stora delar för persontransporter
till fots. Detta gällde särskilt fram till 1800-talets slut. Det
är fortfarande lättast att leva som fotgängare och kollektivtrafikant där och
svårast som bilist, jämfört med förorterna. Förorter som byggdes under
drygt första halvan av 1900-talet planerades för spårtrafik (fr.o.m. 1930-
talet även för busstrafik), vilket också avspeglas i att många som bor där
idag pendlar med kollektivtrafik. Förorter byggda under 1900-talets andra
halva innehåller ofta en kärna med flerfamiljshus och kommersiella lokaler
som ligger vid en tunnelbane- eller tågstation. Dessa kärnor är både spåroch
bilplanerade med starka inslag av trafikseparering. Utanför och mellan
kärnorna har på många håll villaområden successivt byggts, i vilka biltrafiken
blivit dominerande.
Fram till mitten av 1900-talet höll sig stockholmarnas reslängder med
motordrivna fordon med god marginal inom ramarna för vad som i aktuell
forskning kallas för hållbart ur energi- och klimatsynpunkt (Gullberg
2001; Åkerman m.fl. 2007). Kollektivtrafik och cykeltransporter ökade mer
än bilresorna under 1900-talets första hälft (Gullberg 2001:301-326). Däremot
ökade resandet totalt sett i snabb takt när stan växte. Inflyttningen till
Stockholm var stor, nya förorter byggdes och befolkningstätheten i innerstan
sjönk, vilket brukar kallas för suburbanisering (a.a.). Om ökningen av
de dagliga pendlingsresornas längd i samband med suburbaniseringen hade
Inledning 21