Stockholmarnas resvanor - mellan trängselskatt och klimatdebatt

Förord
det här ska handla om tid och pengar (bland annat). När jag blev antagen
som doktorand ungefär 1990 fick jag själv bekosta mina studier. Mitt
förslag till avhandlingsämne var: Finns jantelagen? Jonas Frykman (tilltänkt
handledare) tyckte att jag kunde börja leta på gamla bruksorter. Men
jag började inte, för då kom Melker. Och han sa förra året: Pappa, jag kan
tänka mig att bli forskare, tänk om jag blir klar före dig? Men nu hoppade
jag över 16 år. Strax innan Melker föddes ville jag ha en sysselsättning som
kunde ge mig inkomst och pappaledighet. Som seden bjuder (en etnolog)
tog jag tjänst vid museum. Och så kom Caspar och en ny pappaledighet.
Sedan blev jag gitarr- och svensklärare. Då sa min fru – ja låt mig presentera
henne: Louise, älskad, fin överblick, lätt handlag, känd från radio.
Hon sa: Jag ska bli radioproducent, vill du flytta till Stockholm? Väl där på
första middagsbjudningen i det nya huset sa Mattias Höjer: Kan du tänka
dig att jobba som forskare? Uppgiften var att sammanställa kunskap kring
svenskens förhållande till sin bil. Det blev ett kapitel i boken Färder i framtiden.
Anställningen förlängdes. Zelda kom, och lika underbar barnskötsel
igen (lite bättre betalt, något kortare period).
Det blev nytt millennium och då kom ett brunt kuvert från etnologiska
institutionen: »Vill du aktivera dig som doktorand eller kan vi stryka dig
helt?» Jag har tidigare undvikt långvariga åtaganden. I gymnasiet gick jag
i en ambitiös naturvetarklass. I Öresund (badet) i somras träffade jag en
gammal klasskamrat som jag inte sett sedan dess. Han sa att han bor i Uppsala
och jag att jag bor i Stockholm. Jaha, sa han, vilken klinik jobbar du
på? Faktum är att jag funderade på att bli läkare men att sex år av mitt liv
var för mycket för att satsas på ett bräde. Men att jag aktiverade mig när
institutionen kallade har blivit ganska långvarigt.
Ända sedan dess har många hjälpt till. Jag vill börja med att tacka Saga
(min saliga mormor) som med självklarhet, liksom i förbigående brukade
säga »Greger, han kommer att bli professor han». Tack Stig och Anne-
Marie (föräldrar) för att ni har uppskattat min inkvartering hos er lika
mycket som jag själv, när jag kommit till Malmö-Lund varannan månad.
Tack Louise (fru) och mina barn, som i den trevande starten av arbetet
tacksamt drog fördel av mina flexibla arbetstider. Jag kunde följa er barn
till skola och dagis och hämta er på fritis. Jag stannade hemma och jobbade
Förord