vanhaa orivettä koskevia tuomiokirjapoimintoja keskiajalta 1 8 7 0 ...

724
Drenghustrun Kaisa Johansd:r från Pårså frälseh:n berättade, at hon tient för 7 år sedan hos majoren i
Hyfwickälägård och tå förfarit, at majoren och frun 1761 lefwat uti försonlighet samt legat uti en säng, men
sedan majoren påföljande året flyttat till bostället i Pöytis (s. 321v) sokn med Catharina Mirjamsd:r - -
återkommit, har majoren låtit lyfta i den kammare, hwarest han med frun förut legat, en annan säng samt legat
deruti särskilt, tills frun fallit i barnsäng, hwarpå majoren flyttat sig i en annan kammare - - och har Catharinas
säng på majorens befallning blifwit buren till majorens kammare, derest hon någon tid med pigan Margeta
Johansd:r legat, men senare har majoren på tumanna hand med Catharina legat qwar i kammaren. - - men såsom
okunnig i swenska språket ej förståt hwarom de twistat, och har ifrån sagde tid Catharina fått (s. 322)
hushållningen om händer. Intet kunnat finna frun warit begifwen på slöseri eller annan last. - - för frun åkomne
siukdom af majoren begära brännewin, hwartill majoren swarat: Purkon Penckin, bite uti bäncken, och ej
gifwit brännewin. (s. 322v) Majoren är nog ond och hastig och frun deremot blödig.
Pigan Maria Johansd:r från Leså berättade, at hon tient hos majoren 1763-64 å Hyfwickälä gård. Hört majoren
bannas å frun och wara ond, men frun, som ej haft något at befalla i (s. 323) huset, endast gråtit. Frun har måst
spinna lika som andra pigor den spanad, som Catharina gifwit åt henne och andra pigor til wisse dagar efter
Betmans wigt.
Soldateh:un Beata Eriksd:r från Eteläis berättade, at hon tient för 7-8 år sedan på Hyfwickälä. Majoren ofta tiltalt
frun, som ej warit otidig emot majoren utan tegat och gråtit. Frun måst åtnögas med den matt Catharina henne
gifwit. Engång har majoren rest till Kållola och tagit Catharina med sig i des sleda och lemnat henne hos des
moder uti Witsiala by och hemtat henne åter tillbaka. Då Catharina engång siuknat, har majoren warit mycket
mån om hennes wederfående samt sändt efter fältskiär, men deremot aldrig åt frun, (s. 323v) då hon af siukdom
blifwit betagen. Catharina bedt engång witnet at taga miöl betalning för de 6 alnar lärft, som Catharina af inh:n
Lisa sig tillhandlat. Witnet har åt Catharina sagt, at om frun finge weta derom, torde hon yppa det för majoren.
Catharina swarat: om sådant hända skulle, borde wi berätta majoren, at frun tilsändt hustrun miölet för sin egen
behof.
Hantlangareh:un Kirstin Eriksd:r från Rautajärfwi i Hauho intygade, at då hon 1762-63 tient som piga hos
majoren å Hyfwickälä, har majoren, som lefwat i oenighet med frun och såfwit med pigan Caisa Mirjamsd:r i en
särskildt (s. 324) kammare, esomoftast bannat frun, som derwid endast gråtit.
(s. 325v) Mademoiselle Margaretha Sophia Brusin intygade, at då hon 1764 kommit till Hyfwickälä at wistas
hos majoren, hafwa herskapet warit oeniga sin emellan, men ibland legat tilsammans med hwarannan ända til
1766, då majoren aldeles skildt sig ifrån sängen med frun och flyttat sig i en annan kammare. Wet ej orsaken till
kallsinnigheten. Witnet har ej märckt slösaktighet hos frun, ehuru frun en och annan gång nödgats försälja
spannemål till sine behof. Bodnyckelen har majoren, tå han bortrest, lemnat til witnet, såwida majoren mistrodt
frun om (s. 326) des wård, men emellertid har witnet med fruns wilja disponerat nyckelen och spannemålen till
samfält nytta och ej slöseri. Angående bekännelsen om ungdomsförseelserne har majoren på Holmagård sagt, jag
will at frun före sin Hyfwickäläresa skall bekänna det, som fendrichen Kepler omtalt. Majoren kallat frun till sin
kammare. (s. 326v) Under detsamma har witnet utgåt genom salen från kammaren, tå Caisa Mirjamsd:r suttit i
salen och lutat hufwudet emot majorens cammaredörr och åhört. Sedan bordet warit dukad, har majoren på bud
utkommit och jemte witnet spisat middag, men frun har blifwit i cammaren, dit Caisa burit åt frun mat. Efter
sluten måltid har frun kommit från kammaren gråtögd och sagt sig gifwit majoren en skrift, som hon skrifwit
efter hans concept och hwartill han förmått henne emot flere tillsagde förmoner, men imellertid har det oroat
frun så högt, at hon deraf blifwit siuk. - Anstånd.
s. 327 # 60 - Uplästes förtekning öfwer de fångar, länsmannen Wialenius under sin wård framskiutsa låtit.
s. 327v # 61 - Fortsättning till 59 #. Pigan Maria Marckusd:r angående det hos henne fundne pulfret (s. 328)
och droppflaskan berättade, at majorskan 1768 gifwit henne en flaska med röda droppar uti samt en klut,
hwaruti legat hwit fint pulfwer hwitare än salt. Frun bedt henne så begå, at majoren finge deraf uti sin mat
eller det watnet hon hemtade honom at dricka. Som witnet ej haft tillfälle dertill, har hon lagt dem uti en ask i
halmladan, derest majoren dem funnit. Frun har för witnet omtalt, det hon lagt uti en smörask skaf under sin
hål samt undan sine armhål uti det smör, hwaraf majoren äta skulle, hwarom skomakareh:un Lisa, nu
wistande i Säynäjoki, underrättat frun och hwarigenom Lisas man Jöran Henrichsson skall blifwit kärligare emot
Lisa än förut. Majorskan sagt Maria, at ändamålet med alt detta wore at få majoren till större wänskap emot
henne än han henne i senare åren wijst. (s. 328v) Majorskan ståppat pulfret i hennes barm och flaskan uti hennes
taska. Frun lagt ett fat stufwad spenat på bordet om middagen samt förnekat witnet äta deraf såwida det wore
ämnat åt Kaisa Mirjamsd:r, som deraf ätit och sagt at det smakat saltigt - -.
(s. 329) Majoren yttrade sig, att ett allmänt rychte sagt, det majorskan gåt en eller flere gångar kring Hauho
sokns kyrckia för at få majoren till större försonlighet med sig samt at majorskan rådfrågat en signare i