SKOLAN GÖR SKILLNAD - DiVA
SKOLAN GÖR SKILLNAD - DiVA
SKOLAN GÖR SKILLNAD - DiVA
You also want an ePaper? Increase the reach of your titles
YUMPU automatically turns print PDFs into web optimized ePapers that Google loves.
Skillnaden som tudelar<br />
turella” tonas ner eller skjuts undan i den fortlöpande skolverksamheten<br />
så som exemplen med Sara och Maj illustrerar, det verkar också vara så<br />
att ansvaret för sådana frågor och perspektiv i hög grad lämnas över till<br />
vissa av skolans lärare, som jag kommer att visa.<br />
Kultur- och invandrarexperter<br />
Kunskap om olikheter förefaller vara både önskvärda och välkomna i sammanhang<br />
som närs av idéer om kulturella skillnader och den tanken fanns,<br />
som jag visat, intensivt närvarande i Centrumskolans arrangemang av<br />
”mångkulturella” temadagar. Inte minst utifrån en ambition att bättre förstå<br />
och bemöta det annorlunda. Men om detta speglar en generell ambition<br />
så fördelades engagemanget för denna kunskap på betydligt färre lärare<br />
i det dagliga arbetet. Då var det framförallt de lärare som undervisade<br />
i svenska som andra-språk som visade ett uttalat intresse för detta. Som illustrationen<br />
i kapitlets inledning också antyder, tycks det som om övriga<br />
kollegiet räknade med att just dessa lärare besatt de specifika kunskaper,<br />
som bedömdes vara en tillgång i arbetet med skolans ”invandrarelever”.<br />
Det var som om engagemanget för dessa elever och intresset för ”kultur”<br />
(skillnader) i viss mån förväntades följa med uppdraget som ”svenskatvålärare”.<br />
Kanske är förväntningarna inte så förvånande, med tanke på att<br />
dessa lärare i många avseenden svarade upp mot denna bild. Det var ofta<br />
lärarna i svenska som andra-språk som tog ansvar för att uppmärksamma<br />
och informera sina kolleger om exempelvis religiösa högtider inom islam<br />
och när dessa infaller. Det var också dessa lärare som förväntades kunna<br />
svara på kollegernas frågor om vad som kan anses vara typiskt för ”bosnisk<br />
skolkultur” och hur denna skiljer sig från ”svensk skolkultur” eller<br />
hur olika ”invandrarföräldrar” ser på saker och ting.<br />
Denna fördelning av ansvar och intresse iscensattes också vid upprepade<br />
tillfällen när jag själv ställde frågor som uppfattades knyta an till ämnet<br />
kultur eller etnicitet, eller mer direkt till skolans ”invandrarelever”. Med<br />
uppmaningar i stil med ”fråga Gunnel istället, eller någon av de andra<br />
svenskatvå-lärarna, dom kan det där på sina tio fingrar”, fick jag inte bara<br />
rådet att vända mig med mina frågor till någon av dessa lärare, de tillfrågade<br />
lärarna retirerade också från denna typ av frågeställningar. När jag<br />
förde dessa erfarenheter på tal i en intervju med Gunnel, kommenterade<br />
hon saken så här:<br />
Jo, det stämmer nog att jag blivit lite av skolans kulturexpert. Det är till mig<br />
dom kommer för att fråga när det persiska nyåret infaller och så vidare.<br />
Dom frågar mig för att dom vet att jag vet det. Egentligen tycker jag nog att<br />
de andra också skulle kunna lära sig det här. Jag har ju gått på kurser i det<br />
105