SKOLAN GÖR SKILLNAD - DiVA

Skillnaden som tudelar
turella” tonas ner eller skjuts undan i den fortlöpande skolverksamheten
så som exemplen med Sara och Maj illustrerar, det verkar också vara så
att ansvaret för sådana frågor och perspektiv i hög grad lämnas över till
vissa av skolans lärare, som jag kommer att visa.
Kultur- och invandrarexperter
Kunskap om olikheter förefaller vara både önskvärda och välkomna i sammanhang
som närs av idéer om kulturella skillnader och den tanken fanns,
som jag visat, intensivt närvarande i Centrumskolans arrangemang av
”mångkulturella” temadagar. Inte minst utifrån en ambition att bättre förstå
och bemöta det annorlunda. Men om detta speglar en generell ambition
så fördelades engagemanget för denna kunskap på betydligt färre lärare
i det dagliga arbetet. Då var det framförallt de lärare som undervisade
i svenska som andra-språk som visade ett uttalat intresse för detta. Som illustrationen
i kapitlets inledning också antyder, tycks det som om övriga
kollegiet räknade med att just dessa lärare besatt de specifika kunskaper,
som bedömdes vara en tillgång i arbetet med skolans ”invandrarelever”.
Det var som om engagemanget för dessa elever och intresset för ”kultur”
(skillnader) i viss mån förväntades följa med uppdraget som ”svenskatvålärare”.
Kanske är förväntningarna inte så förvånande, med tanke på att
dessa lärare i många avseenden svarade upp mot denna bild. Det var ofta
lärarna i svenska som andra-språk som tog ansvar för att uppmärksamma
och informera sina kolleger om exempelvis religiösa högtider inom islam
och när dessa infaller. Det var också dessa lärare som förväntades kunna
svara på kollegernas frågor om vad som kan anses vara typiskt för ”bosnisk
skolkultur” och hur denna skiljer sig från ”svensk skolkultur” eller
hur olika ”invandrarföräldrar” ser på saker och ting.
Denna fördelning av ansvar och intresse iscensattes också vid upprepade
tillfällen när jag själv ställde frågor som uppfattades knyta an till ämnet
kultur eller etnicitet, eller mer direkt till skolans ”invandrarelever”. Med
uppmaningar i stil med ”fråga Gunnel istället, eller någon av de andra
svenskatvå-lärarna, dom kan det där på sina tio fingrar”, fick jag inte bara
rådet att vända mig med mina frågor till någon av dessa lärare, de tillfrågade
lärarna retirerade också från denna typ av frågeställningar. När jag
förde dessa erfarenheter på tal i en intervju med Gunnel, kommenterade
hon saken så här:
Jo, det stämmer nog att jag blivit lite av skolans kulturexpert. Det är till mig
dom kommer för att fråga när det persiska nyåret infaller och så vidare.
Dom frågar mig för att dom vet att jag vet det. Egentligen tycker jag nog att
de andra också skulle kunna lära sig det här. Jag har ju gått på kurser i det
105