SKOLAN GÖR SKILLNAD - DiVA

Kultur och klass som särskiljare
inget man särskilt tänker på”, resonerade Petter när vi talade om saken.
Elevernas umgängesmönster och de gränser dessa iscensätter mellan
”svenska elever” respektive ”invandrarelever”, tycks med andra ord ha intagit
en skepnad av tingens ordning i Petters ögon. Den normalisering som
kan anas i Petters resonemang om elevernas umgängesmönster blir än mer
tydlig när Petter på en fråga från mig om varför det ser ut som det gör, utvecklar
sin tankegång så här:
Eleverna från Centrum och Eken accepterar varandra, men dom blir nog
aldrig några riktiga kompisar med varandra. I min klass (syftar på den
klass som han själv är klassföreståndare för) är det en tydlig tjejgrupp från
Centrum och två tjejgrupper från Eken och dom håller alltid ihop i dom
här grupperna. Det känns som att det inte är så mycket att göra åt det.
Egentligen är det nog ganska naturligt att dom som bor i Centrum fortsätter
att umgås med varandra efter skolan. Medan ekeneleverna åker hem till
sig när skolan slutar och har sitt kompisumgänge där och då blir det ju
också så i skolan.
Petters beskrivning av tjejernas umgänge låter förstå att tjejernas umgänge
i viss mån bestäms av geografiska aspekter, det vill säga avståndet mellan
deras bostadsområden. Med vetskap om att skolpersonalens allmänna
uppfattningar om Eken och Centrum sällan låter sig reduceras till geografiska
aspekter, utan också rymmer en hel del sociala aspekter, verkar det
inte långsökt att tänka sig att Petters resonemang också handlar om socialt
avstånd. En något djärvare uttolkning av Petters synpunkter, särskilt när
han säger att det inte är så mycket att göra åt tjejernas umgänge, är att han
ställer sig tveksam till möjligheten att kunna överbrygga de sociala skillnader
som områdena förknippas med.
Även om Petters och Doris resonemang i sak inte ter sig helt lika så syns
deras handlande förenas i gemensamma tankar om att eleverna är olika
och att dessa olikheter är, om inte omöjliga, så i alla fall svåra att lära om,
förändra eller påverka. Enligt Doris förefaller räckvidden av de förändringar
vilka hon ser som möjliga åstadkomma i klassrummet vara tydligt
begränsade, därtill nästan bara möjliga att realisera under en lärares insyn.
Detta väcker i sin tur kritiska frågor om vilka ambitioner som egentligen
är förbundna med skolpersonalens tal om betydelsen av att ”blanda” elever.
Är det så att Doris ambitioner att ”blanda” eleverna primärt bör förstås
som en retorik i samklang med skolans direktiv – som inte nödvändigtvis
behöver handla om ett reflekterat handlande i relation till idén om
”blandning”? Görs idén om ”blandning”, för att uttrycka saken något
mera drastiskt, till en strategi för att först och främst hantera vardagens
händelser och dilemman, där de sociala ambitioner som också skymtar
fram i resonemangen förloras på vägen?
135