SKOLAN GÖR SKILLNAD - DiVA

Kapitel 6
re slaget som en närmare förklaring till lärares handlande möjliggörs. Sewells
resonemang motsäger dock inte rutiners betydelse för de problem jag
diskuterar här, däremot kan de sägas bidra till att vidga perspektivet något.
Sewell menar nämligen att lärarpersonalen identifierar sig så pass mycket
med skolans uppdrag att de som en effekt av detta inte bara tenderar att försvara
sitt agerande med hänvisning till detta uppdrag, de verkar inte heller
se vad som sker i försvaret av denna självbild. Resonemanget utvecklas av
en annan brittisk skolforskare, Maud Blair (2001), när hon gör gällande att
lärare sällan uppmuntras att reflektera över sin egen position och hur denna
inverkar på deras handlande. Detta utgör, i kombination med att varken
den statliga skolpolicyn eller utbildningen av blivande lärare erbjuder verktyg
till normförändring, enligt Blair ett stort hinder för lärare att se hur skolan
bidrar till diskriminering och orättvisa.
Toleransens skiljelinjer
Hittills har jag undersökt hur skolpersonalens idé om tolerans tycks utesluta
rasism och hur laddat det kan bli om någon, så som i fallet med Nasrin,
ifrågasätter ett handlande som uppfattas vara uttryck för tolerans eller
toleranta intentioner gentemot eleverna. Jag har också försökt visa hur lärarnas
handlande å ena sidan vittnar om en tydlig ställning mot rasism,
men att deras handlande som toleransens företrädare å andra sidan också
präglas av en rad oreflekterade ställningstaganden. Utöver detta har jag
satt fokus på att det toleransprojekt som tog form i Centrumskolan bygger
på en idé om att det framförallt är ”svenskar” som accepterar och tolererar
”invandrare” och hur detta skapar en upptagenhet kring dem som ska
tolereras, medan det ”vi” som tolererar förblir tämligen oproblematiserat.
För att återknyta till Hastrup (2002) så talar min analys för att den praktik
som utvecklas utifrån sådana premisser nästan ofrånkomligt mynnar ut i
dels en objektifiering, dels en underordning av dem som ska tolereras. Med
andra ord utgår toleransens gränser och ramar från dem som påtar sig att
tolerera, medan de som tolereras varken tillfrågas eller görs delaktiga i det
toleransprojekt som formeras. Varmed de relationer som utvecklas från
detta även kommer att präglas av ojämlikhet.
Om gränsen för vad som kunde anses falla inom toleransens gränser
vanligtvis uttrycktes i försiktiga ordalag, som i samband med moskébesöket,
så fanns det även sammanhang då toleransens råmärken markerades
betydligt mer öppet och direkt. Inte bara med tonfall, blickar och miner,
utan i direkta och tydliga ordalag och det är detta som jag kommer att
diskutera i kapitlets avslutande del.
158