SKOLAN GÖR SKILLNAD - DiVA

Kapitel 5
personalens vardagliga resonemang ofta generaliserades till en enda elevkategori,
nämligen ”invandrarelever”.
Samtidigt skulle det leda för långt att påstå att en förståelse av klassrelationer
inte spelar roll i Centrumskolan. Mitt bestående intryck är att de
som arbetade i skolan varken bortsåg från eller förnekade samhällets klasstruktur
och de skillnader i livsvillkor som är förbundna med detta, men
det var som om denna förståelse mest uppträdde och kom till uttryck i mer
allmängiltiga diskussioner som inte var direkt kopplade till det skolmässiga
sammanhanget. I den dagliga verksamheten och det som rörde skolpersonalens
mer direkta interaktioner med eleverna märktes alltså sällan sådana
reflektioner. Nedan följer en illustration som belyser hur lärarnas resonemang
tycks göra halt en bit från det som utgör deras vardagliga och
konkreta arbete.
Efter rasten när de andra rusat iväg till sina lektioner eller satt sig i sina
arbetsrum för att planera lektioner och rätta prov, blir jag ensam kvar i
personalrummet tillsammans med Jonas och Svante. De tända värmeljusen
på borden sprider ett milt sken i rummet, utanför fönstret dröjer sig morgonens
vintermörker. Jonas och Svante börjar prata med varandra om ett
debattprogram de sett på tv kvällen innan. Det handlade om kriminalvården
i Sverige, internerna och deras problemfyllda bakgrund och uppväxt.
De diskuterar programmets framställning av internernas skolgång som
mycket problematisk, fylld av skolk och konflikter med lärare, rektorer
och andra elever. Efter att Svante och Jonas samtalat en stund om detta
säger Svante eftertänksamt och med låg stämma, som om han tvekar inför
sina egna ord. ”För en del blir det nog kört redan i skolan och man kan ju
undra hur det ska gå för en del av dem vi sätter i specialundervisningen.
På något sätt bidrar man ju nästan till att staka ut vägen för dem.” Jonas
bekräftar Svante med ett hummande. Därefter ebbar deras samtal ut. Efter
en stunds tystnad frågar Jonas om Svante sett tidsschemat för skolans luciafirande
senare i veckan.
Med detta samtal mellan Svante och Jonas vill jag visa hur lärare i samtal
sinsemellan kunde ta upp frågor som knöt an till samhällets ojämlika livsvillkor,
likaså skolans eventuella roll eller delaktighet i detta. Deras samtal
är också typiskt i den meningen att när det börjar närma sig skolpersonalens
ansvar för att motverka, förändra eller hantera relationer av ojämlikhet,
så tar samtalet slut. Det upphör, övergår i ett nytt samtalsämne eller
avbryts av något som behöver uträttas. På sätt och vis har det också likheter
med den frånvarande diskussionen om skolans mångkulturella uppdrag
jag belyste i föregående kapitel. I egenskap av forskare upplevde jag även i
detta fall att tystnaden infann sig precis när det började kännas angeläget
och intressant, när jag trodde lärarna skulle börja diskutera rättvisefrågor i
relation till skolans praktik. Sett ur lärarnas perspektiv, uppfattar jag det
126