SKOLAN GÖR SKILLNAD - DiVA

Kultur och klass som särskiljare
per av tjejer från Centrum, så som Zahra, Leila, Poran och Mahtab, brukar
sitta vid dessa bord.
Den andra sidan av matsalen är en tydlig tjejsida. Där sitter de allra flesta
tjejerna från Eken, antingen tillsammans med andra tjejer från Eken eller
tillsammans med enstaka killar. På den sidan sätter sig också de flesta lärarna,
kanske för att det är lugnare där. De pratar mycket med eleverna,
dröjer sig kvar och verkar trivas. Nästan mitt i matsalen, väl synliga och i
blickfånget för de allra flesta i matsalen, sitter elever och lärare från förberedelseklasserna
från en intilliggande skola. Trots att de sitter så att nästan
alla andra kan se dem är det som om ingen ändå riktigt ser dem. Förutom
en och annan av killarna från Centrum som ibland går fram och hälsar på
någon av dem.
Det var ganska sällan jag förde några direkta samtal med eleverna, därför
har jag inte heller pratat med dem om deras placeringar i matsalen och deras
reflektioner kring detta. Det har inte heller varit min ambition och
därmed speglas elevernas erfarenheter och utsagor kring det som försiggick
i skolan bara i marginell omfattning i mitt material. För att få några infallsvinklar
på elevernas uppdelade och, som jag uppfattar det, oföränderliga
placeringar i matsalen tar jag därför hjälp av pedagogen Ing-Marie
Parszyk (1999), som i sin avhandling En skola för andra undersöker hur
”minoritetsungdomar” upplever sin skolsituation. Eleverna i Parszyks studie
berättar om upplevelser av att ”svenska” klasskamrater tar avstånd
från dem och håller sig för sig själva och beskriver att de därför känner sig
hänvisade till att umgås med andra ”minoritetselever”. Deras redogörelser
vittnar även om subtila och svårtolkade erfarenheter av orättvis behandling,
som förmedlas via blickar, upplevelser av att inte bli tilltalad, känslor
av att de själva eller den etniska grupp eller religion de identifierar sig med
ogillas eller att lärare och andra elever besväras av deras frågor. Flera elever
i Parszyks studier ger uttryck för att de känner sig hotade av ”svenska”
klasskamrater. Inte via öppet våld, som man kanske skulle kunna tro att
de menar, men av det tysta avståndstagande som de upplever att de möts
av. Utifrån detta menar en del att umgänget med andra ”minoritetselever”
inte bara ger trygghet, utan även erbjuder en form av skydd mot sådant
bemötande från andra elever. 71
71 Se även Motsieolas (2003) rapport Det måste vara något annat, som skildrar barn
och ungdomars upplevelser av vad de kallar smygrasism. Något som i dessa skildringar
syftar på en spänning mellan det som kan definieras som synligt respektive osynligt i
omgivningens förhållningssätt. Motsieola visar också att denna smygrasism inte alltid är
så tydlig i sina uttryck, att det inte alltid är möjligt att fånga när utanförskap konkret
görs och den osäkerhet som detta skapar hos de barn och ungdomar hon intervjuat.
129