SKOLAN GÖR SKILLNAD - DiVA

Kapitel 6
velse i Nasrins uppfattning och han fortsätter, ”jag kommer inte ihåg det
där med soppåsen och jag tänkte inte på att dom visades på ett konstigt
sätt. Men jag är ju inte från den kulturen och då kanske man inte tänker
på det.”
Mats kommentar och försök att diskutera frågan förlöser något av den
spända stämning som uppstått runt bordet. Tommys resonemang om svordomar
och argument kring sig själv som privatperson kontra lärare, kvarstår
dock som både märkligt och kryptiskt och antyder snarast att han inte
riktigt förstår Nasrins invändning. Han ställer dock inga frågor till henne
för att försöka bringa klarhet i det som eventuellt kan te sig överraskande
eller konstigt i hennes argumentering. Även lagets övriga lärare förblir påfallande
tysta under den stund som detta ämne avhandlas. Det är som om
den uppkomna situationen paralyserar dem. När det gemensamma mötet
med eleverna avslutats och den sista eleven släntrat ut genom dörren, utbryter
däremot ett intensivt prat mellan lärarna.
”Vilken tur att vi hade bjudit in elevrepresentanterna, annars hade vi ju
aldrig fått reda på det här”, utropar Berit synbarligen lättad och de övriga
stämmer in. Med siktet inställt på att finna en ny lösning tar en lätt forcerad
diskussion vid för att snabbt hitta ett alternativ till ”Jalla, jalla”. Med
tanke på att de redan föreslagit ett filmpass under temadagarna skulle eleverna
med all säkerhet bli väldigt besvikna om det inte skulle blir någon
film alls, resonerar de. Så därför måste en annan film vaskas fram redan
under morgondagen. Någon föreslår att man istället kan visa det ”Det nya
landet” eller ”Vingar av glas”. ”Men tänk om dom också är fördomsfulla
mot invandrare”, kontrar någon annan i arbetslaget. Så småningom, efter
ihärdiga diskussioner och rådgörande med andra kolleger, vilket även inkluderar
mig, bestämmer lärarna sig för att visa ”Det nya landet”.
Trots att ingen av lärarna riktigt verkar ha förstått vad Nasrins motstånd
mot filmen handlar om, mer än att hon tydligt ifrågasätter den, backar de
tveklöst från sitt förslag att visa filmen.
Det är lite känsligt kan man säga
Etnologen Åsa Andersson (2003:211) noterar i sin avhandling, som handlar
om unga tjejer i ett förortsområde till Göteborg, att flera av tjejerna berättar
om en överdriven försiktighet från skolans sida gällande det som
kan uppfattas vara ”för svenskt”, eller upplevas som anstötligt för elever
med annan etnisk bakgrund än svensk. 74 Även om mitt eget material inte
74 Se även Ehn (1986) för liknande iakttagelser i en studie av en förskola.
142