SKOLAN GÖR SKILLNAD - DiVA

I skuggan av en välmenande tolerans
beteende uppfattas utsätta dem för. Vad studien således lyfter fram är att
skillnader som anses vara besvärliga och/eller synliga upplevs som särskilt
tålamodsprövande av majoritetsbefolkningen och att det i följd av detta
även ses självklart med (mot)reaktioner när det upplevs bli för mycket av
sådana skillnader. Enligt de intervjuade informanternas resonemang är det
alltså ”invandrarna” själva som i stor utsträckning både bidrar till och
framkallar de diskriminerande reaktioner som de utsätts för och detta eftersom
de uppfattas provocera den danska majoritetsbefolkningens tålamod.
Herviks poäng är den omvandling som görs av problemet, att så kallade infödda
danskar förnekar eller i varje fall inte ser den diskriminerande dimensionen
som genomsyrar deras ståndpunkter. Istället beskriver de sitt eget
förhållningssätt som en given reaktion med tanke på de påfrestningar som
”invandrares avvikande kultur” utsätter dem för. Utöver att en hållning som
denna reducerar problemet till en fråga om hur mycket kulturell avvikelse
majoritetsbefolkningen kan tänkas tolerera och klara av, osynliggörs därmed
även den diskriminering som följer med detta.
För att försöka överföra den logik som blottläggs i Herviks analys till
mina iakttagelser i Centrumskolan skulle det alltså knappast förekomma
någon etnisk diskriminering i landets skolor om det inte fanns några ”invandrarelever”
där. Möjligen är det något av detta som Petra förmedlar
när hon säger sig bli förvånad över att det är så lite konflikter mellan invandrare
och svenskar i skolan. Det vill säga att det är ”invandrareleverna”
som väcker rasistiska reaktioner hos skolans ”svenska” elever och att
den risken ökar med antalet ”invandrarelever”.
Liknande idéer återfinns i Runfors (2003) studie, i redogörelser som berättar
om hur de boende i de områden Runfors studerat sade sig vara trötta
på invandrare som inte rättar sig efter reglerna. Eller när lärarna hon talat
med gav uttryck för att det fanns en ”invandrartrötthet” i de områden
där de var verksamma och att de för ”invandrarbarnens bästa” därför försökte
lära dem hur de skulle bete sig för att ”svenskar” inte skulle reta sig
på dem (ibid:92). 87
Det är invandrare som individer, som via sitt handlande eller sin närvaro
uppfattas generera rasism. Därmed förefaller inte heller rasism vara något
som förstås i relation till samhället och dess maktstrukturer. Resonemang
om diskriminering och rasism verkar inte heller problematisera ”det
svenska”, eller att ställa rasism i relation till ”svenskhet”.
Tolerans i relation till vem och vad?
I kontrast till flera av mina tidigare exempel omges de bekymmer som
knyts till Dilfa inte av någon besvärande eller pinsam tystnad. Istället for-
87 Empiriska exempel liknande detta visar även Ehn (1986) på.
161