SKOLAN GÖR SKILLNAD - DiVA

Vardag och villkor i Centrumskolan
i att etnisk mångfald inom lärargruppen berikar elevers möjligheter att
möta samhällets mångkulturalitet.
Samtliga av dessa motiv är också möjliga att spåra i de samtal och diskussioner
som fördes i Centrumskolan, även om några ter sig mer framträdande
än andra. Resonemangen om att anställa ”två-språkiga lärare”,
som lärarna vanligtvis uttryckte det, motiverades huvudsakligen av att
skolans ”invandrarelever” skulle få någon att identifiera sig med. Alternativt
att dessa lärare föreställdes ha kompetens för att agera ”kulturtolkar”
mellan invandrarelever, deras föräldrar och skolan. Däremot talades det
sällan om någon specifik ämneskompetens eller behov av en sådan i relation
till dessa rekryteringar. Det överordnade uppdraget för denna lärarkategori
föreföll i stället vara knutet till att representera och tillgodose ”invandrarelevers”
specifika behov. Det vill säga att särskilt finnas tillhands
för dessa elever. Huvudskälet för att rekrytera så kallade två-språkiga lärare
kopplades därför snarare till en närvaro av ”invandrarelever”, än till
generella behov av att anställa lärare. 58
Jag känner mig som en inkräktare
Det är slående att på samma gång som det i skolan pågick diskussioner om
att anställa fler så kallade två-språkiga lärare, fanns där redan ett flertal
lärare med den efterfrågade kompetensen, nämligen en rad modersmålslärare.
Dessa lärares kontakt med den dagliga verksamheten var däremot
begränsad, bland annat beroende på att deras uppdrag endast sträckte sig
till att undervisa ett fåtal elever i ett specifikt modersmål. Samtliga modersmålslärare
var därtill centralt anställda i kommunen och undervisade
därför i ett stort antal skolor spridda över hela staden. Det ingick inte heller
i deras tjänstgöring att delta i Centrumskolans gemensamma kollegiearbete,
personalmöten eller studiedagar. När jag diskuterade dessa sakförhållanden
med Mersada, en av de modersmålslärare som arbetade i skolan
fick jag följande berättelse från henne.
Folk undrar vem man är, som idag till exempel när jag stod ute vid kaffeapparaten
i pentryt. Då kom någon som arbetar här i skolan, när hon fick
se mig stannade hon upp, så tittade hon på mig. Jag tror hon tänkte ”vem
är det som står här i vårt pentry”, men hon sa inget. Efter en stund sa hon
bara ”ja visst ja” och så gick hon. Då hade hon antagligen kommit på vem
jag är. Jag tycker det känns väldigt jobbigt när det blir så här, jag känner
58 Bredänge (2003) noterar också i sin studie att kvinnor (men inte män) med annan
etnisk bakgrund än svensk och med akademisk utbildning företrädesvis hänvisas till att
arbetspröva i förskolor och skolor och att dessa anvisningar – framförallt i storstadsområdena
– följer ett tydligt mönster av att de anvisas platser i förskolor och skolor
med en mångetnsik sammansättning bland barnen.
87