SKOLAN GÖR SKILLNAD - DiVA

Kapitel 8
lighet som omger konstruktioner av ”det svenska” och det som görs lika i
mitt material kan, som jag ser det, förstås i relation till framförallt två saker.
För det första att ”det svenska” inte fanns särskilt närvarande i personalens
resonemang med varandra, eller att det i varje fall sällan gjordes
explicit. För det andra att jag själv sällan lyckades fånga ”det svenska” eller
det som gjordes lika i mina iakttagelser.
Svårigheten att ringa in det som utgör norm och det självklara, som exempelvis
”svenskhet” innebär dock inte att detta inte är något som görs
och upprätthålls i skolan. Studier av det självklara och normgivande kräver
dock att man som forskare förmår konfrontera sig själv som person
och sin kulturella träning (Frankenberg 1993). Det vill säga att man förmår
medvetandegöra sina egna självklara antaganden och hur man styrs
av dessa i sitt sätt att förstå den sociala världen. Vidare kräver det, som
sociologen Ruth Frankenberg framhåller, att forskaren övervinner den frustration
och utmaning det kan innebära att ställa frågor som bemöts med
tystnad, undvikande och irritation.
I min redogörelse av studien har jag gett flera exempel på situationer då
jag inte kommit mig för eller känt mig hindrad att ställa frågor, på det sätt
som Frankenberg menar är nödvändigt. En försiktighet som denna måste
dock även förstås i relation till de svårigheter jag diskuterade i metodkapitlet.
Rollen som deltagande observatör har varit förenad med ett beroende
av informanternas godkännande för att därigenom få tillträde till Centrumskolan
och dess praktik på det sätt jag fått. Detta gör det även vanskligt
att ställa frågor som kan upplevas som känsliga, obekväma eller provocerande
av dem som arbetade i skolan.
Flera av de svagheter jag nu pekar på har blivit uppenbara för mig under
analysarbetet. Det är med hjälp av mina teoretiska perspektiv jag blivit
varse hur mitt material i första hand återger skildringar av hur skillnader
konstrueras i relation till dem som uppfattas vara annorlunda, men sällan
uppmärksammar dem som inte sammanförs med det annorlunda och avvikande.
Efterhand har jag kunnat avtäcka en del av det ”vi” som konstrueras
i skolpersonalens handlande. Kanske inte i första hand genom hur
det omtalas eller benämns, men utifrån att det synliggörs via kontraster
och genom vad det inte är. När lärarna exempelvis talar om vad de ser
som typiskt för ”invandrarkillar”, ger detta på samma gång upplysningar
om hur killar vilka inte identifieras som invandrarkillar uppfattas vara. Jag
har också kunnat fånga en del av det normgivande genom de glidningar
som sker i skolpersonalens kategoriseringar. Det vill säga när Britt talar
om för mig att hon nästan glömt bort att en av flickorna i hennes klass
inte är svensk, därför att hon är som en av alla andra i klassen, så ger det
på samma gång upplysningar om vad Britt förknippar med ”svenskhet”.
200