SKOLAN GÖR SKILLNAD - DiVA

Kapitel 6
ta om sig själv som privat person respektive lärare kan göras lite mer begriplig
i skenet av detta. Arbetet som lärare är så tydligt omgärdat av visioner
om en mångkulturell tolerans, att det närmast ter sig oförsvarbart
att agera på ett annat sätt.
Philomena Essed (1996) som med utgångspunkt från en holländsk kontext
diskuterar diskriminering och vardagsrasism, konstaterar att människor
ofta reagerar med stark förvåning när frågan om diskriminering kommer på
tal. Eftersom en stor del av den holländska befolkningen i allmänhet beskriver
och uppfattar Holland som ett mycket tolerant land, tycks tanken på att
det förekommer diskriminering mer eller mindre främmande för många, resonerar
Essed. Idén om tolerans kan dock inte enbart kopplas samman med
något oreserverat positivt, menar Essed, snarare måste denna idé förstås som
betydligt mer komplex och problematisk än vad dess positiva framtoning
först kan ge intryck av. Essed diskuterar vidare hur så gott som samtliga policyprogram
rörande mottagandet av dem som invandrat, vare sig det handlar
om assimilatoriska modeller, förespråkande av integration eller mångkulturalism,
karaktäriseras av en gemensam sak, nämligen en upptagenhet av
samt oro relaterad till föreställningar om kulturella eller etniska skillnader.
Samtliga av dessa modeller lämnar lite utrymme för dem som invandrar att
själva avgöra eller att på det hela taget påverka de villkor under vilka de
önskar engagera sig i det samhälle till vilket de migrerat. Slutligen understryker
Essed att inte någon av modellerna, inte heller den mångkulturella
modellen, uppmärksammar problemet med diskriminering och rasism i tillräcklig
utsträckning.
En självbild som krackelerar
Med hjälp av Esseds analys och med tanke på den starka idé om tolerans
som varit vägledande för skolpolitiska ideal och visioner, kan kanske lärarnas
tystnad och osäkerhet finna något av sin förklaring. För vad Nasrin
verkar åstadkomma med sina protester mot filmen Jalla, jalla är att hon
utmanar den toleranta självbild som Tommy och hans kolleger bekänner
sig till. Hennes invändningar sätter fingret på toleransidealets problematiska
punkt och den ojämlikhet som finns inbyggd i detta, där några intar
rollen av att tolerera och på samma gång sätta ramarna för toleransen,
medan andra tilldelas rollen av tolererad. Med detta vill jag föreslå att
Tommys trevande försök att rätta till situationen och de övriga kollegernas
tystnad möjligen signalerar en insikt om detta. Men att deras koncentration,
i det efterspel som tar vid när eleverna lämnat rummet, som så ofta i
skolan, återgår till att lösa det konkreta och överhängande problemet. Det
vill säga att välja en film till temadagarna och att deras uppmärksamhet på
Nasrins protester därmed också går förlorad. Istället förefaller situationen
att reduceras till en fråga om val av film och att välja ”rätt” film, inte till
det som Nasrins protester i en djupare mening kan tänkas handla om.
146