SKOLAN GÖR SKILLNAD - DiVA

Etnicitet och kön tvinnas samman
lundahet som dessa elever tillskrivs. Om flickor rent allmänt kan beskrivas
som mer osynliga än pojkar i skolan, så visar dock min redogörelse att det
ter sig problematiskt att dra en sådan slutsats. Eftersom det med nödvändighet
innebär en förenkling av den sociala verkligheten, varmed de viktiga
differentieringar som jag visat på också förbises. Flickornas osynlighet är
snarare av olika slag. ”Svenska” tjejer är mer eller mindre närvarande i
den uppmärksamhet som skolpersonalen riktar mot eleverna. ”Invandrartjejer”
ter sig däremot inte bara osynliga, de framstår även som tämligen
frånvarande i skolpersonalens tankar och resonemang, frånsett de sammanhang
som rör könsrelationer och jämställdhetsfrågor, då de snarare
placeras i intressets absoluta centrum.
Utöver detta visar redogörelsen även på en tredje kategori bland skolans
flickor, nämligen ”romska” tjejer, som inte på ett enkelt sätt låter sig placeras
som varken synliga eller osynliga. Inte heller som närvarande alternativt
frånvarande i den uppmärksamhet som riktas mot dem. Vanligtvis
tycks de dock göras synliga utifrån det som upplevs som en provocerande
annorlundahet från skolpersonalens sida, vilket i viss mån sammanfaller
med den synlighet som omger ”invandrarkillar”. Jag kan inte heller dra
mig till minnes att lärarna någon gång explicit talade om ”romska” killar,
vilket öppnar för intressanta reflektioner. Det vill säga på liknande sätt
som resonemang om invandrarelever ofta avsåg killar och därmed även
gjordes till en könad kategorisering, förefaller även kategorin romska elever
i hög grad vara könad och tillämpas synonymt med romska tjejer.
Den elevkategori som framstår som mest osynlig i mitt material är
”svenska” killar, frågan är dock om det verkligen är så. Som jag tidigare
varit inne på är det vanligtvis det som utgör norm som framträder som
minst tydligt. Tina Mattsson (2005) som undersökt konstruktioner av kön
inom missbrukarvården, menar att normen inte bara är osynlig utan också
könsneutral, vilket för hennes studie inneburit särskilda utmaningar vad
det gäller att fånga konstruktioner av manlighet, trots dess ständiga närvaro.
Mattssons iakttagelser öppnar för intressanta reflektioner vad det gäller
mitt eget material. Till exempel i vad mån ”svenska” killars närvaro
trots sin osynlighet på liknande sätt som i Mattssons studie ändå finns
väldigt närvarande i skolpersonalens uppmärksamhet. Detta pekar i det
samma på ett behov av att närmare utforska denna fråga.
Det ligger nära till hands att tänka sig att en position som synlig är att
föredra framför en osynlig sådan – vilket också har giltighet för många
sammanhang. Sett till det sammanhang som jag har undersökt förefaller
osynlighet dock även vara förenad med en del positiva aspekter. Närmast
tänker jag på att ”invandrartjejers” osynlighet i viss mån befriar dem från
skolpersonalens insyn. När till exempel Zahra, Leila, Mahtab och Poran
ivrigt pratande sitter ihopträngda i någon av korridorens fönstersmygar,
kan de göra det tämligen ostört utan övervakande blickar från någon lärare.
Detta står däremot i tydlig kontrast till den intensiva uppmärksamhet
189