SKOLAN GÖR SKILLNAD - DiVA

Kapitel 8
på sin praoplats (kapitel 6), så genomsyras deras handlande av en tanke
om tolerans. Det speglar en djupt förankrad idé om tolerans inför det som
uppfattas vara olikt och avvikande. Därtill förefaller ett mångkulturellt
perspektiv att vara attraktivt för skolans personal (Hällgren m fl 2006) och
sammanfalla med en annan grundläggande idé i skolans värld, nämligen
att alla elever ska bemötas lika. ”Vi ska ju behandla alla lika” var en
kommentar som ofta upprepades i lärarnas diskussioner om eleverna,
varmed de gav uttryck för både sina toleransambitioner och rättvisesträvanden.
Det var den typen av svar jag vanligtvis fick när jag undrade
på vilket sätt lärarna beaktade elevernas mångetniska sammansättning i
undervisningen. ”Vi behandlar dom inte på något annat sätt än svenska
elever, vi behandlar alla lika”, som Petter sa. Tonvikten låg på att alla ska
behandlas lika oavsett bakgrund.
Med utgångspunkt från dessa ambitioner – att skolan ska spegla en kulturell
mångfald och vara jämlik – är det också möjligt att, som David Gillborn
(1990), se skolans potentialer i arbetet för rättvisa och mot diskriminering.
Dessvärre riskerar dessa lovvärda ambitioner att förvandlas så att skolan
istället för lika möjligheter producerar ojämlikhet. Detta eftersom ambitionerna
i det vardagliga arbetet med eleverna, som jag visat, sällan förenas
med en insikt om de maktaspekter som finns inbyggda i sociala relationer
och att dessa tar form i skolan såväl som andra sociala sammanhang. Det
vill säga att de sociala samspel som iscensätts i skolan inte låter sig separeras
från övriga samhällsrelationer, utan måste förstås som två sidor av samma
sak. Detta inbegriper även skolpersonalens svårigheter att se hur de själva är
delaktiga i att generera och befästa relationer av över- respektive underordning.
Inte bara med hänseende till de relationer som utvecklas i skolan och
inom klassrummets väggar, utan även med tanke på hur dessa relationer
länkas samman med det omgivande samhället. Här ger inte heller skolans
läroplan eller andra policydokument någon vägledning i hur ett sådant arbete
skulle kunna bedrivas i skolan. Det saknas med andra ord direktiv om
hur skolan kan eller bör arbeta med det som rör sociala orättvisor, utanförskap
och samhällskonflikter (jfr Stigendal 2004).
En konsekvens av dessa omständigheter är att strategier för att ”blanda”
elever eller att placera ”invandrarelever” bredvid ”svenska” elever
ofta begränsas till att hantera vardagliga, aktuella eller akuta bekymmer i
verksamheten. Vad som då blir kvar av skolpersonalens ambitioner som
syftar till tolerans och rättvisa är närmast ett välvilligt och hyggligt handlande.
Med sikte på att visa tolerans för ”de andra” och göra ett gott arbete
med eleverna, men utan att detta är kopplat till en vidare samhällskontext.
Likaväl som strategier med ambition att behandla alla elever lika inte
resulterar i någon ökad rättvisa, utan snarare mynnar ut i skilda villkor för
eleverna. För att möjliggöra rättvisa relationer krävs snarare, som Sewell
(1997) markerar, ett förhållningssätt som tar hänsyn till elevernas skilda
livsvillkor och därmed inte gör halt vid att ”säga samma sak” eller tilläm-
196