SKOLAN GÖR SKILLNAD - DiVA

I skuggan av en välmenande tolerans
direkt pekar mot sådana iakttagelser, att lärarna till följd av någon osäkerhet
skulle ”tona ner det svenska”, erbjuder berättelserna i Anderssons
studie en ledtråd till analysen av det undvikande som gestaltas från lärarnas
sida i fallet med filmen Jalla, jalla och andra situationer liknande denna
som jag tagit del av i skolan.
Det råder knappast någon tvekan om att valet av film initialt är väl menat
från lärarnas sida, med avsikt att dess innehåll ska bidra till att skapa förståelse
för skolans ”invandrarelever”. Den diskussion som föregick valet av
Jalla, jalla, gav inte heller några synbara tecken på att upplevas som svår eller
ens känslig för lärarna. Tvärtom enades alla snabbt och med ett slags
självklarhet kring att filmen borde passa väldigt bra att visa under temadagarna.
Dels med tanke på att det var en populär film, som blivit uppmärksammad
i medier och den allmänna debatten. Dels och kanske till och med
främst för att den uppfattades skildra olikheter och ”kulturkrockar” på ett
lättsamt sätt genom att gestalta hur det kan vara att komma till Sverige från
en ”helt annan kultur”. Den tanke som följer med detta handlar om att filmen
uppfattas skildra dessa aspekter ur ett ”invandrarperspektiv”, vilket
överfört till skolans sammanhang görs till en framställning av ”invandrarelevers”
erfarenheter och livssituation. Filmen tänktes berätta något om
invandrare för skolans svenska elever för att därigenom uppnå förståelse för
hur deras liv i Sverige kan se ut. I planeringen låg att filmen skulle följas upp
med ett samtal om ”kulturkrockar”. Nu blev det dock inte riktigt så eftersom
filmförslaget stötte på patrull och det är här som det verkligt intressanta
uppstår. Vad är det som händer när Nasrin opponerar sig mot filmen?
Vari består laddningen som får lärarna att så tveklöst backa från sitt förslag?
Vad är det som inte sägs och varför fortsätter ingen att prata med Nasrin
för att försöka komma till klarhet om hennes kritiska synpunkter mot
filmen? Vad är det som ”alla araber” ogillar så med filmen och varför? Vad
som istället sker är att lärarna raskt släpper sin idé med Jalla, jalla och ger
sig i kast med att börja söka en annan film?
Det är som om det uppstår en särskild laddning i just detta fall, för i
många andra sammanhang när elever gav uttryck för att lärarna särbehandlade
dem därför att de inte var ”svenska”, tycktes lärarna inte ha
några som helst problem med att bemöta detta. Utan märkbara svårigheter
argumenterade de då för att de visst inte ägnat sig åt särbehandling eller
diskriminering, att elevernas påståenden var utan grund, eller att det hela
måste ses som ett missförstånd. Överhuvudtaget verkade lärarna sällan
brottas med några större svårigheter vad det gäller att försvara sitt agerande,
eller att argumentera för sin sak gentemot elever. Denna gång uteblev
emellertid dessa annars ganska vanligt förekommande yttringar av försvar,
inte någon av lärarna gjorde ens ett försök att tillbakavisa Nasrins synpunkter
på det sättet. De tog dock inte heller några initiativ för att diskutera
dem, istället infann sig en smått obehaglig tystnad.
143