SKOLAN GÖR SKILLNAD - DiVA

Positionerad forskare
reser det frågor om i vilken mån mitt växlande mellan en mer deltagande
hållning respektive en mer observerande bidrog till att lägga ut dimridåer
för skolans anställda. Vilka möjligheter hade skolpersonalen att avgöra
huruvida de samtal vi förde primärt styrdes av ett forskningsintresse eller
personligt engagemang? Är det ens möjligt att särskilja dessa intressen? På
samma gång som jag haft tillit till att skolans personal skulle utveckla strategier
för att inte känna sig helt utelämnade för min insyn, är jag väl medveten
om att jag trots goda avsikter, ändå riskerade att belasta och även
utöva press på mina informanter. Antropologen Kirsten Hastrups påminnelse
om ”våldet i etnografin” blir träffande i detta sammanhang:
Det är svårt att respektera informanternas rätt att förhålla sig tysta. Att ge
ord åt en kulturell tystnad innebär alltid en form av symboliskt våld, om
det än sällan kommer till fysiskt våld. Trots allt tal om dialog och vänskap
innebär processen ett inträngande, och möjligtvis smärta (Hastrup
1996:68). 32
Dessvärre, som Hastrup också tillfogar, har forskare som arbetar med etnografisk
metod inte alltid varit särskilt medvetna om detta förhållande.
En strategi jag själv flitigt kom att använda mig av, för att i möjligaste
mån påminna fältet om att jag var i skolan för att bedriva forskning, var
att föra mina fältanteckningar så synligt som möjligt. Ofta satt jag i en av
personalrummets soffor och skrev i fältdagboken. Utöver detta försökte
jag i den mån det var möjligt att föra anteckningar medan jag deltog i olika
aktiviteter. En och annan kommentar som fälldes vittnar även om ett
förhållande där informanterna observerar forskaren, ”har du en ny anteckningsbok
nu, den förra var väl blå?” eller ”vad antecknar du egentligen
när du skriver så mycket och så intensivt?”.
Även om jag försökt hantera de konflikter och dilemman som är förknippade
med deltagande observationer på det sätt jag funnit mest lämpligt,
har jag inte helt kunnat frigöra mig från känslan av att det är en inställsam
metod (Ambjörnsson 2004), i den meningen att metoden går ut på
att skapa förutsättningar för att ta del av människors vardagliga liv, ibland
rentav privata angelägenheter. Ofta blir man som forskare generöst inbjuden
till en kommunikation med informanterna, som inte har någon omvänd
motsvarighet. Tvärtom har informanter i regel ganska begränsade
möjligheter att delta i eller ens påverka forskarens vetenskapliga arbete.
Intervjuer
För att komplettera mina deltagande observationer har jag även genomfört
intervjuer. Visserligen är det inte alltid möjligt att dra en tydlig gräns mel-
32 Citatet är min översättning från danska.
45