SKOLAN GÖR SKILLNAD - DiVA

Kapitel 2
POSITIONERAD FORSKARE
Jag sitter tillsammans med några av Centrumskolans lärare i deras personalrum.
Lena, en av lärarna, frågar mig om jag kan tänka mig att ta en av
hennes lektioner när hon ska till tandläkaren, jag svarar med ett ”gärna”.
Under tiden har även Gunnel slagit sig ner. Några av de andra lärarna
kommenterar Lenas fråga till mig med orden ”det är ju väldigt förmånligt
att du kan hjälpa oss på det här sättet”. Jag noterar att Gunnel försöker
säga något, men att hon hejdas av de andras intensiva prat. Efter en stund
böjer hon sig fram, fäster blicken i mig och säger:
Gunnel: Men en sak som jag tänkt på Sabine, nu när du är här hos oss på
det sätt som du är och liksom blir en av oss, då kommer du ju
aldrig att kunna vara objektiv när du skriver om oss. Nu har du
ju lärt känna alla oss och alla eleverna och då blir det ju svårt att
hålla distans.
Sabine: Jo, jag håller med dig, jag kommer inte att kunna vara objektiv.
Gunnel: Men hur ska du då göra med det vetenskapliga? För att kunna
vara objektiv skulle du ju egentligen ha hållt mer distans, så att
du kan se det hela mer utifrån.
Sabine: Kanske, men jag tror inte att man överhuvudtaget kan vara objektiv
i en sådan studie som jag gör. Jag ser det som att allt jag
skriver i någon mening kommer att vara färgat av vad jag väljer
att se när jag är här, vilka teorier jag använder mig av och även
av min person, vem jag är och så. Men just därför blir det också
viktigt att jag berättar hur jag gått tillväga i min studie och under
tiden som jag varit här.
Gunnel: Ja just det, för nu är du ju som en i verksamheten och då kan
man ju inte vara objektiv.
Detta samtal utspelade sig en bit in på höstterminen, när jag hade varit i
Centrumskolan några månader och fångar, som jag ser det, en grundläggande
vetenskapsteoretisk fråga. Jag är helt ense med Gunnel i hennes
41