SKOLAN GÖR SKILLNAD - DiVA

Kapitel 2
arbetat länge i skolan, upplever jag det som att de kände ett särskilt ansvar
för min vistelse i skolan. Det var dessa lärare som mer än andra höll mig
underrättad om vad som pågick i verksamheten och som uttryckligen frågade
mig hur de ytterligare kunde bistå mig i fältstudien.
Oavsett om mitt engagemang gestaltat sig som nära eller distanserade
relationer till dem som arbetade i skolan, har upplevelsen av att vara
”främlingen” i sammanhanget varit en av mina ständiga följeslagare under
vistelsen i fältet. Med främlingen menar jag den ständigt utanförstående,
den som varken är lärare eller ”övrig personal” i skolan, den som inte ska
bli kvar i skolan och den som förmodligen delger allra minst om sitt personliga
liv under alla kaffestunder i personalrummet och andra sociala
sammankomster. Känslan av att vara främlingen eller den anonyme i
sammanhanget, förstärks också av att ofta bli bemött som sådan av individerna
i fältet. En konkret yttring av detta är att jag inte heller berättade
att jag själv, under några år i början av 1990-talet, arbetade som skolkurator
i grund- och gymnasieskolan. Detta val att exempelvis inte berätta om
mina tidigare erfarenheter av skolan, speglar dock inte bara rollen av en
outsider i fältet, det speglar också en medveten metodavvägning från min
sida. Dels som en strategi för att distansera mig själv från denna tidigare
kunskap, dels som en strategi för att kunna ställa frågor om det som kanske
tas för givet i skolan. Jag föreställer mig att en del frågor hade tett sig
svåra eller rentav märkliga att ställa om jag dessförinnan hade informerat
om mitt tidigare arbete i skolan. Oavsett detta har positionen som främling
bitvis känts svår och ensam, för att inte säga plågsam att bära. Informanternas
värld kan dock, som Diana Mulinari (1999) mycket riktigt
framhåller, aldrig bli min om jag vill skriva om den, att vara främlingen
handlar om att ”våga vara ensam med sitt material, med sitt tvivel och
med sin osäkerhet” (ibid:54).
Identifierad som ”svensk”
Det är knappast möjligt att fullt ut veta hur jag själv uppfattades av dem
som arbetade i skolan. Med tanke på mina inhopp som lärarvikarie antar
jag dock att jag sågs som hjälpsam och i viss mån även duglig i det arbete
jag utförde. Ett intryck är dock att jag identifierades som ”svensk”, vilket
jag menar måste tillskrivas betydelse för den studie jag genomfört. En del
undrade om jag hade ”utländskt påbrå” med tanke på mitt namn, några
av språklärarna formulerade sig mer indirekt ”ditt namn låter tyskt”. Bilden
av mig som svensk tycktes emellertid inte påverkas nämnvärt av att
mina föräldrar kommit till Sverige som arbetskraftsinvandrare. Min tolkning
är att jag betraktades som svensk av Centrumskolans personal och
därmed inkluderades i skolans ”svenska vi”. Därmed delade jag också etnisk
identitet med stora flertalet av skolans personal. En angelägen reflektion
som är på sin plats här handlar om hur det skulle ha blivit om fallet
50