SKOLAN GÖR SKILLNAD - DiVA

I skuggan av en välmenande tolerans
Något av den pinsamhet som spred sig i rummet efter Nasrins invändningar
mot filmen, skildras också av Karin Norman (2004) i en empirisk
studie där hon undersöker hur olikhet och samhörighet klassificeras i relation
till betydelser av rasism. Norman återger i denna studie hur ställd en
sfi-lärare blir när kursdeltagarna börjar fråga henne om varför svenskar beter
sig så reserverat och avogt mot den invandrade befolkningen och sällan
om ens någonsin talar med dem, än mindre bjuder dem hem till sig. Norman
skildrar hur läraren, som stunden innan markerat sin tydliga avsky inför
några ”skinheads” fientliga agerande mot ”latinamerikaner” bosatta på orten,
som hon beskrivit som rasistiskt, nästan blir svarslös inför dessa frågor.
Hon blir osäker på hur hon ska besvara dem och hennes försök att ge en
förklaring mynnar ut i ett vagt resonemang om ekonomiskt dåliga tider och
naturlig rädsla för främlingar. Ett liknande förhållningssätt noteras även av
den norska antropologen Marianne Gullestad (2004), som menar att den
norska majoritetsbefolkningen reagerar med skam, förlägenhet eller kraftfullt
försvar när de upplever sig bli anklagade för rasism.
Normans och Gullestads skildringar av hur människor i den dominerande
befolkningen reagerar när de konfronteras med påståenden som antyder
att de kanske inte är så toleranta eller icke-rasistiska som självbilden
säger, ger uppslag till en djupare förståelse av de reaktioner som följde på
Nasrins protester. Om lärarna i linje med de politiska visioner och mål
som omger deras uppdrag, ser sig själva som toleranta mångkulturalister,
som icke-diskriminerande och solidariska med ”invandrare”, som står på
”invandrarelevernas” sida, är det kanske något av denna självbild som inte
bara ifrågasätts utan även får sig en rejäl törn av Nasrins tydliga och påstridiga
invändning mot filmen. En tolkning som, enligt min mening,
stärks av den lättnad som lärarna uttrycker efter att eleverna lämnat rummet.
Det vill säga en lättnad över att Nasrin räddat dem från en än större
fadäs än den de just blivit konfronterade med, där bilden av lärare som
engagerade mångkulturalister hade kunnat krackelera i en betydligt mer
svårhanterlig omfattning än nu, då det hela reducerades till en fråga om att
byta ut en film mot en annan film.
I den affären handlar jag aldrig mer
Gunnel kommer in i personalrummet och slår sig ner i det soffhörn där
några lärare och jag redan sitter med varsin kopp kaffe. Hon är uppriven
och orden forsar ur henne när hon börjar berätta om Nimo, en av hennes
elever, som ska börja sin prao i en affär nästa vecka. ”Det var i alla fall
tänkt så”, som hon kort tillägger. Nimo har nyligen börjat i klassen efter
att dessförinnan ha gått i en så kallad förberedelseklass. Med tanke på att
Gunnel bedömer hennes kunskaper i svenska som rätt begränsade och
dessutom upplever Nimo som ganska blyg, ville hon informera praoplat-
147