SKOLAN GÖR SKILLNAD - DiVA

Kapitel 2
ningar egentligen är, hur de görs eller lämpligen bör och kan göras samt
deras vara i den vetenskapliga forskningsprocessen (Emerson m fl 1995).
Fältanteckningar ställs inte sällan i skarp kontrast till det skrivande som
görs i forskarens ”hemma” vid skrivbordet, det vill säga det välpolerade,
reflekterade och teoretiska skrivande som ska visas upp för omvärlden
(Gupta & Ferguson 1997). 33 Kanske är det mot denna horisont det också
blir möjligt att förklara en för mig själv oväntad reaktion när jag vid ett
tillfälle satt och förde anteckningar i personalrummet. Vad som inträffade
var att en av lärarna ställde sig bakom mig och började läsa mina noteringar
över axeln. Den första tanken som gjorde sig gällande var att jag inte
hade något att dölja och därför lugnt kunde låta läraren läsa, om hon nu
var intresserad och kanske till och med lite nyfiken på mina anteckningar –
minns därtill min ambition att föra mina anteckningar i öppenhet. Kommen
så långt i tanken greps jag dock av en stark och överväldigande känsla
att vara avslöjad inför lärarens blick på mitt uppslagna anteckningshäfte.
Även om jag inte skrivit något känsligt eller otrevligt, var det som att
stå avklädd inte bara för denna lärare utan hela Centrumskolans kollegium.
Det egna rum som fältdagboken erbjudit blev hotat. Utan närmare eftertanke
smällde jag igen boken, rakt framföra näsan på läraren utan att
kunna sätta ord på min reaktion. Det enda som dröjde sig kvar var en
känsla av stor pinsamhet. Goda ambitioner till trots tvingades jag alltså att
genom detta smått genanta sätt inse var jag satte gränsen för min öppenhet
gentemot informanterna. Mina fältanteckningar var med andra ord inte
öppna för insyn, i alla fall inte då och för informanterna i fältet.
Arbetet med att föra anteckningar i fältdagboken har vid sidan om dess
mer vetenskapliga ändamål också fungerat som en återkommande ritual,
som jag dagligen ägnat en avsevärd tid. Alltifrån, som jag upplevde det,
evighetslånga stunder då jag inte tyckte det hände något, då jag misströstade
inför att ”se något” och tvivlade över mig själv som forskare, till de
tillfällen då jag kände mig upprörd över något jag erfarit i skolan, erbjöd
skrivandet i fältdagboken något av en mental bearbetning av upplevelser. I
det avseendet har skrivandet således även fungerat som en strategi för distansering
från en mer direkt involvering i fältet (Hastrup 1994). Fältan-
33 Ett numera klassiskt exempel, som inte bara visar på kontrasten mellan fältanteckningar
visavi den färdigskrivna produkten, utan i hög grad sätter fingret på den känslighet
som omger produktionen av fältanteckningar, är den bestörtning som publiceringen
av Bronislav Malinowskis fältanteckningar från Trobrianderna, A diary in the
strict sense of the term, väckte bland många antropologer. Vad som stod att läsa i Malinowskis
dagbok uppfattades stämma illa med den bild som många förknippade med
såväl metoden som personen, det vill säga fältarbetets absoluta förgrundsgestalt (Ekströmer
1993). Helt uppenbart var det inte bara känsligt att Malinowski gav uttryck
för irritation och rasistiska påståenden om informanterna, det var också svårt att smälta
att noteringarna speglade en uppriktig dokumentering av hans reflektioner (ibid).
52