SKOLAN GÖR SKILLNAD - DiVA

Kapitel 7
Bilder som dessa av ”invandrarmannen” är välbekanta, inte minst från
mediala framställningar. Ylva Brune (2004) undersöker i sin avhandling
Nyheter från gränsen hur nyhetsjournalistiken konstruerar de Andra och
konstaterar att den mest återkommande stereotypen av invandrarmän/killar
i svenska nyhetsmedier kretsar kring sexualitet och förhållandet
mellan könen. Brune visar hur ”invandrarmannen” kopplas samman med
en problematisk kvinnosyn, förtryck och våldtäkter och hur han framställs
som ett hot mot både den ”egna” kvinnan och ”svenska” kvinnor.
Utifrån granskningen av en medial debatt kring en våldtäkt på en ung
tonårsflicka, gör Anna Bredström (2003) i princip samma iakttagelser.
Bredström visar att ”invandrarkillar” i hennes material ha en nedlåtande
kvinnosyn, bristande förståelse för jämställdhet och inte minst beskrivs de
som hotfulla. Bredström påtalar också att ingen i debatten om den aktuella
våldtäkten berörde frågan om misshandel, våldtäkter eller annat våld som
svenska män begår mot kvinnor, oavsett deras etniska identitet.
Om vuxna ”invandrarmän” främst gestaltas som hotfulla och farliga i
de empiriska exempel jag nyss lyfte fram, tycks de föreställningar som
knyts till ”invandrarkillar” i mitt material i stor utsträckning handla om
att de är elever som måste hållas i strama tyglar. Med utgångspunkt i en illustration
av ett gäng killar i en av skolans korridorer går jag nu vidare
med att undersöka hur denna ”invandrarkille” tar form i lärarnas resonemang
och handlande.
Kungar och kronprinsar i korridoren
Med en något lufsande stil, täckjackan uppskjuten över axlarna, händerna
nerstuckna i byxfickorna och en hängande toppluva på huvudet, möter jag
dem nästan varje gång jag passerar korridoren. De går fyra, fem ibland så
många som sex stycken i bredd och tar onekligen upp en hel del plats där
de kommer strosande i korridoren. Man kan man nästan inte undgå att se
dem, inte heller att höra dem, de samtalar högt, skojar friskt och hoar kors
och tvärs över korridoren. Mitt intryck är att de tycker om att synas, kanske
de rentav agerar för att just synas och höras, att det finns något av en
tillfredsställelse i att dra omgivningens blickar till sig. Från några håll brukar
denna blick fyllas av beundran, det är från killar som möjligen vill
vara lite som dom. Från andra håll, ofta från tjejer i sjuan, förmedlar
blickarna osäkerhet som håller utkik över vart de befinner sig. En del lärare
hävdar att det finns elever som är rädda för dom här killarna och därför
undviker att vara i korridoren på rasterna, att de istället drar sig undan till
skolbiblioteket. Där finns det nämligen alltid en lärare närvarande som
håller ett öga på vad eleverna sysselsätter sig med. Så finns det förstås gott
om lärarblickar på de här eleverna, som nogsamt håller uppsikt över deras
förehavanden. Robban, en av skolans fritidsledare – anställd för att vara i
168