SKOLAN GÖR SKILLNAD - DiVA

Kapitel 3
den praktik som tar form i Centrumskolan, visar analysen att klassificeringarna
omges av en självklarhet. Kategorierna förefaller ha utvecklats till
ett vanemässigt sätt att framställa den egna skolan i olika sammanhang,
varigenom personalen uppnår olika saker, exempelvis större ekonomiskt
anslag eller en profil som kan tänkas locka elever. För att återknyta till
mitt resonemang om institutionalisering i kapitel 1, så menar jag att den
praktik som utvecklats kring skolpersonalens sätt att förhålla sig till olika
skolkategoriseringar talar för en sådan institutionaliseringsprocess.
Den spänning som växer fram i min analys kretsar kring att skolan ställs
inför att den behöver ”svenska” (medelklass)elever för att bibehålla ett gott
anseende, samtidigt som icke-svenska elever tillför skolan mer resurser för
undervisningen. Utifrån de exempel jag visat på blir det också tydligt att
skolpersonalen ägnar sig åt att parera mellan en rad och sinsemellan inte sällan
konfliktfyllda skolpolitiska mål och visioner, förväntningar och krav
från elever och föräldrar i Eken, ekonomiska premisser, mediala och lokala
intressen, för att få till stånd en fungerande skolverksamhet.
Som avslutning på detta kapitel presenterar jag dem som arbetade i
Centrumskolan lite närmare och då särskilt med fokus på att skolpersonalen
utgjorde en etniskt homogen grupp.
Skolans anställda
Lite undanskymt i personalrummets ena hörn hänger en hel rad med gruppfotografier
på dem som arbetar i skolan. Ibland när jag blir ensam kvar, efter
att alla rusat iväg till sina lektioner eller satt sig för att planera sin undervisning,
beskådar jag dessa foton. Det blir som en fängslande studie i sig, att
fördjupa sig i dessa fotografier bakom glas och ram, daterade från slutet av
1980-talet fram till det tidiga 2000-talet. Brunbrända, leende och placerade
tätt intill varandra under den stora almen i parken intill skolbyggnaden,
återkommer de hösttermin efter hösttermin. Tidigare när jag som hastigast
betraktat dessa gruppfoton har jag fått intryck av att det är samma personer
som återkommer år efter år, att det endast är skärningen och färgerna på
den kvinnliga personalens kläder som förändrats med åren. Men när min
blick denna dag återigen söker sig till dessa foton längst ner i personalrummet
och mer noggrant börjar zooma in de enskilda personerna, som jag med
pekfingret följer från år till år, ser jag nya ansikten träda fram bland de välbekanta,
medan andra inte längre finns kvar. Jag inser att det skett ett kontinuerligt
utbyte i personalgruppen, samtidigt som en del finns kvar och vid
det här laget säkert har arbetat flera decennier i skolan. En av dessa veteraner
antydde just detta när han med en god portion självironi presenterade
sig för en av skolans nyanställda häromdagen; ”jag har jobbat här sedan
skolan byggdes, hundra år alltså”.
84