SKOLAN GÖR SKILLNAD - DiVA

Kapitel 6
förstå det när man ser hur hon klär sig. Det är särskilt flickornas klädsel
som det blir problem med. Man ser ju tydligt vem som är rom. Jag har försökt
säga till henne att hon ska titta på hur dom andra tjejerna i skolan
klär sig och försöka klä sig som dom. Att hon inte ska klä sig som om hon
ska på fest när hon ska gå till skolan, utan mer som dom andra (tystnar).
Frågan är ju om man ska satsa på kunskaper eller i första hand hjälpa
dom att anpassa sig till det svenska samhället.
Solvig ger inte intryck av att vara särskilt upprörd när hon säger detta.
Inte heller far hon ut i starka ord för att understryka sina tankar. Hennes
resonemang framstår tvärsom som ett avskalat och nyktert konstaterande,
som avslutas med ett litet leende där jag läser in ”ja det finns inte så mycket
att göra när de envisas med att vara så olika”. En känsla av obehag griper
tag i mig och jag lyckas inte formulera en endaste kommentar eller
följdfråga. När rasten är slut återvänder vi till lektionen. När vi kommer
fram till klassrumsdörren står Dilfa där och väntar på oss.
Ett eget ansvar för det som händer
Även om de som arbetade i skolan ofta talade om betydelsen av att visa tolerans
och förståelse för elevernas olikheter, blottlägger denna händelse att
toleransen också har sina gränser. Precis som imamen tycks även Dilfa
överskrida denna gräns.
Vad som enligt Solvigs resonemang utgör problemet är Dilfas klädsel,
för att vara mer precis ”romers” klädsel och kanske i synnerhet flickornas.
Det är i alla fall detta som Solvig lyfter fram som orsak och förklaring till
Dilfas ensamhet och utanförskap i skolan, att hennes klädsel förklarar varför
hon inte har några kamrater. Solvigs argumentering upptas av tanken
att Dilfa borde ändra sin klädsel för att framstå som mindre avvikande och
annorlunda i relation till skolans andra tjejer. Det underförstådda budskapet
förmedlar att Dilfa själv ger upphov till det avståndstagande hon utsätts
för. Hon ”försöker inte smälta in” som en annan lärare beskrev situationen.
Enligt detta sätt att se ansträngde sig Dilfa inte tillräckligt. Om hon
bara inte envisades med att klä sig som hon gjorde skulle hennes situation
kanske kunna te sig på ett annat vis. Så länge hon valde att inte tona ner
det som uppfattades vara uttryck för ”hennes romska kultur”, skulle det
dock med stor sannolikhet bli svårt för henne att få acceptans från skolans
elever, att bli insläppt och göras delaktig i en kamratkrets.
Analysen låter sig utvecklas med hjälp av en intervjustudie som Peter
Hervik (2004b) genomfört i Danmark, i vilken han undersöker den dominerande
danska befolkningens konstruktioner av ”främlingen”. Ett intressant
bidrag från denna studie är att informanterna som Hervik talat med tenderar
att uppfatta diskriminering och rasism som en mer eller mindre naturlig
reaktion, relaterad till den provokation som den invandrade befolkningens
160