SKOLAN GÖR SKILLNAD - DiVA

Positionerad forskare
skild stil. Eftersom jag endast använt mig av papper och penna i dokumentationen
av fältstudien är de dialoger och citat jag skrivit ner inte ordagranna.
Ambitionen är snarare att återge en andemening, framför bokstavliga
referat av olika samtal och händelser. De dialoger som återges är ofta
rekonstruktioner från fältanteckningar som inte ursprungligen antecknats i
dialogform, utan snarare utgör en blandning av samtalsdialoger och löpande
skildringar av händelser.
I framställningen varierar jag mellan att tala om lärare respektive skolpersonal.
Även om lärare som kategori är den absolut dominerande gruppen
bland skolans anställda, finns där även en rad andra personalkategorier
så som kurator, skolsköterska, vaktmästare, elevassistenter och administratörer
som interagerar med eleverna och tillsammans med lärarpersonalen
även formar den dagliga skolpraktiken. För att återspegla och hålla
detta i minnet skriver jag omväxlande om lärare respektive skolpersonal.
Efter den heta debatt om ”etnografiskt presens” som följde i kölvattnet
av den postkoloniala kritik som riktades mot antropologin (se t ex Marcus
& Fischer 1986, Hastrup 1995) är det, som jag upplever saken, svårt att
kringgå textframställningens tempusform utan någon som helst kommentar.
Detta även med tanke på att jag till följd av den omfattande kritiken
länge tvekade inför valet av tempus i denna text. Vid sidan om att presensformen
skapar en önskvärd närvaro i texten har jag dock, i likhet med
Hastrup (1995), kommit till den ståndpunkt att det nu, efter den laddade
diskussion som varit, förhoppningsvis finns en helt annan medvetenhet
kring detta sätt att representera fältet än det gjorde då den, berättigade kritiken
var som intensivast och mest nödvändig. Detta möjliggör därför att
skriva etnografi i presens utan att för den skull nödvändigtvis kopplas
samman med problematiska konstruktioner och historielösa skildringar av
de Andra. Jag instämmer även i Hastrups uppmaning att göra en nytolkning
av etnografins presens. Det vill säga ett presens som tar utgångspunkt
i och inbegriper att etnografen och människorna i fältet i viss mån delat sin
tid och att det är denna tid och detta rum som (åter)berättas i etnografin.
Alltså, från att jag började skriva i imperfektform, utifrån en lite naiv förhoppning
om att därigenom kunna undgå de nämnda problemen, har jag
efterhand känt mig alltmer bekväm med att uttrycka mig i presens. Texten
är därför strukturerad så att empiriska skildringar huvudsakligen är skrivna
i presens och därtill markerade med annan stil. Kortare empiriska skildringar
i den löpande texten är däremot vanligtvis skrivna i imperfekt.
I mitt utforskande av hur Centrumskolans personal konstruerar skillnader
är det framförallt två elevkategoriseringar som framträder tydligare
och mer frekvent än många andra, nämligen ”svenska elever” och ”invandrarelever”,
alternativt ”svenskar” och ”invandrare”. Kategorierna
framträder alltså som empiriska kategoriseringar, ofta kommer jag att
markera detta med citationstecken, med formuleringar som ”kategorin
svenska elever” eller ”så kallade invandrarelever”. För att inte tynga tex-
59