SKOLAN GÖR SKILLNAD - DiVA

Kultur och klass som särskiljare
Två upptagningsområden, två elevgrupper och två
föräldragrupper
Den distinktion som Ingela gjorde mellan Centrumskolans elever vid mitt
första besök på skolkontoret hade alltså giltighet även bland dem som dagligen
arbetade i skolan. Redan en av de första dagarna som jag var i skolan,
kommenterade Berit min forskning i ordalag som förmedlade att
Centrumskolan måste vara ett intressant studieobjekt för mig och då särskilt
med tanke på dess elevsammansättning och den olikhet som speglas i
denna. Vad Berit mer precist hänsyftade på med sin kommentar var att
eleverna kommer från två så olika sociala områden som Eken och Centrum.
Även om Centrumskolans elever i regel beskrevs som två elevkategorier
som uppfattades vara väldigt olika sinsemellan, så gjordes dock denna
distinktion på lite olika sätt, vilket jag nu kommer att belysa närmare.
Skolpersonalens sätt att tala om eleverna som centrum- respektive ekenelever
anger formellt de geografiska områden från vilka eleverna kommer,
men sammanfaller också med, som jag visat, en uppdelning i svenskar och
invandrare. Att kalla elever för eken- respektive centrumelever signalerar
därmed inte bara vilka bostadsområden eleverna kommer från, det förmedlar
också något om vilka eleverna antas vara, hur de med utgångspunkt
från detta förväntas bete sig och vilka förväntningar som skolans
personal därför tycker sig kunna ställa på eleverna samt deras föräldrar. Så
medan elever från Eken i regel förmodades vara ambitiösa och framgångsrika
i sina studier, förväntades elever från Centrum i högre grad vara omotiverade
och därmed också prestera mindre i sitt skolarbete. I linje med
detta karaktäriserades även elevernas föräldrar som varandras motpoler.
Vad det gäller föräldrar från Eken räknade skolans personal med att de
skulle bete sig på ett ansvarstagande sätt i relation till sina barns skolgång,
genom att vara flitigt närvarande på skolans föräldramöten och allmänt
engagerade i skolan. Detta förväntade man sig dock inte alls i samma utsträckning
från föräldrarna i Centrum, som snarare förknippades med
frånvaro på föräldramöten och andra typer av informationsträffar riktade
till föräldrarna (jfr Nordheden 1996, Granstedt 2006).
Även om föräldrarna från Centrum i större utsträckning än föräldrarna
från Eken förknippades med problem, så verkade skolpersonalen paradoxalt
nog ge föräldrar i Centrum mindre uppmärksamhet än föräldrar i Eken, åtminstone
när det rörde sig om sådant som inte var kopplat till invandrarskap
och migration. Det verkade som om föräldrarna från Centrum försvann
ut ur skolpersonalens synfält och ut i perferin, vilket även följande exempel
ger en god illustration av. Scenen utgörs ännu en gång av ett möte där övergången
från mellan- till högstadiet diskuteras och där samtliga mellanstadieskolor
i upptagningsområdet är representerade. Samtalet har precis kommit
in på ”ekenföräldrars engagemang för sina barn” när Lena, en av lärarna,
med en suck bryter in i samtalet och kommenterar att det faktiskt kan vara
117