SKOLAN GÖR SKILLNAD - DiVA

Kapitel 7
som tillbakadragna och därför ”nästan inte märks”. Lena som under en
intervju med viss förvåning konstaterade att hon inte ”märker av invandrarflickorna
särskilt mycket”, kommenterade sig själv i nästa andetag med
orden, ”men dom kanske är vana vid det, att inte synas, det är ju en annan
kultur om man säger så”. Med dessa reflektioner från lärarna sammanfattas
på ett träffande sätt vad jag ser som skolans grundläggande förståelse
av dessa elever. 100 Mitt bestående intryck är att de tjejer som infogades i
kategorin invandrartjejer inte heller upptog särskilt mycket av skolpersonalens
vardagliga konversationer eller mötesdiskussioner. Med tanke på
att de sällan uppfattades vara till besvär eller ställa till med problem och
lärarna ofta brottades med ett knappt tidsutrymme, var det snarare dilemman
av akut karaktär som gavs prioritet på lärarmöten och där var
dessa elever sällan inbegripna.
För att göra bilden av den osynlighet som omger ”invandrartjejer” något
mer komplex tar jag hjälp av etnologen Beatriz Lindqvists (2002) studie
av kvinnliga högskolestudenter med bakgrund från Mellanöstern. Utifrån
dessa kvinnors skildringar av hur de under hela sin uppväxt blivit betraktade
som offer för traditionella och patriarkala familjemönster; som
”invandrartjejer”, ”traditionsbundna” eller ”ofria”, drar Lindqvist slutsatsen
att det egentligen bara finns två alternativa identiteter för dem att ikläda
sig. Endera en identitet som invandrartjej/kvinna, i linje med min redogörelse
ovan, eller en identitet som svensk. För att formulera det på ett annat
sätt, antingen en identitet som olik svenska tjejer eller en identitet som
lika, vilket på samma gång bortser från deras specifika erfarenheter av att
växa upp i Sverige i en familj med bakgrund från Mellanöstern och hur
denna uppväxt kan skilja sig från andras erfarenheter. En viktig aspekt i
de kvinnliga studenternas berättelser handlar om att båda positioneringarna
görs utifrån majoritetens premisser, varvid deras egna erfarenheter endera
förnekas eller osynliggörs. Det är vid denna frustration, att inte bli
förstådd eller sedd utifrån sitt eget sammanhang, som Lindqvists informanter
uppehåller sig. De upplever sig vara fångade i en paradox, där deras
egna erfarenheter pekar mot skillnader, men där dessa skillnader inte
finner acceptans varken bland lärare eller andra studenter, vilka i sin iver
att inte göra skillnad ihärdigt framhåller allas likhet.
100 Antaganden som dessa om ”invandrarflickors” situation återfinns även i flera dokument
som rör skolans verksamhet. I Skolkommitténs delbetänkande står bland annat
följande att läsa: ”Flickorna får ofta en speciellt utsatt ställning. De förväntas t ex i
många medelhavskulturer, spela en passiv och underordnad roll, som helt avviker från
den svenska skolans jämställdhetsideologi” (SOU 1996:143:31).
Problematiska resonemang liknande detta återfinns även inom forskningen, se till exempel
Sjögren (1993) för en analys som på liknande sätt söker utkristallisera en specifik
medelhavskultur, dess inverkan på köns- och familjerelationer, samt hur dessa skiljer
sig från svenska ideal om jämställdhet.
182