SKOLAN GÖR SKILLNAD - DiVA

Kapitel 7
Lasses resonemang är ett talande exempel på hur dessa killar också görs
till icke mottagliga för verbal kommunikation. Förutom att Lasse redan
från början tycks utesluta verbal kommunikation som ett möjligt tillvägagångssätt,
ger illustrationen en bild av hur uppvisande av fysisk styrka tillskrivs
betydelse för att komma tillrätta med elevkonflikter av just detta
slag där ”invandrarkillar” är inblandade. Lasses formulering om att lärarna
fått jobba rätt bra, ger inte bara uttryck för att han och Kjelle blivit
hänvisade till uteslutande verbal argumentering denna gång, det signalerar
också att en demonstration av fysisk styrka förmodligen hade varit en
både mer framkomlig och mindre krävande insats för lärarna.
På samma gång som ”invandrarkillars” kroppsliga kommunikation definieras
som ett problem i skolan, tycks det ändå vara så att demonstration
av fysisk styrka förespråkas som en strategi för att bemöta dessa elever.
Utgångspunkten för detta resonemang är antaganden om att detta är ett
språk som är tydligt och som de förstår, eller i varje fall det de förstår bäst.
Men om sådan styrka rekommenderades av en del manliga lärare, så framstod
det som ett mindre rimligt alternativ för många av skolans kvinnliga
lärare. ”Vi kvinnliga lärare måste”, som Doris klargjorde för mig, ”utveckla
andra strategier för att möta tuffa gänget och invandrarkillar” och
detta andra handlade enligt Doris om verbal kommunikation, vilket inte
sågs som en alldeles enkel väg.
En ambivalens spåras
De konflikter som ”invandrarkillar” sammankopplades med var emellertid
inte uteslutande, eller på ett enkelt sätt, relaterade till disciplinfrågor.
Tvärtom var ”invandrarkillar” också väldigt omtyckta och omtalades ofta
som charmiga, påhittiga och hövliga mot inte minst den kvinnliga personalen.
Med stöd av Nils Hammarén (2001:237) kan det beskrivas som att
”invandrarkillar” uppfattades vara både begärliga och besvärliga varelser.
93 Jag vill lyfta fram den ambivalens och motsägelse som jag menar att
skolpersonalen ger uttryck för i relation till ”invandrarkillar”. En ambivalens
som likt Hammaréns beskrivning kan sägas kretsa kring att de på en
gång upplevs vara både begärliga och besvärliga. Med detta vill jag också
understryka att den annorlundahet som dessa elever sammanförs med inte
enbart behöver vara av stigmatiserande karaktär, utan att den också kan
uppfattas som attraherande. 94
93 Jämför Sewell (1997:ix) som menar att ”svarta” killar beskrivs som både ”angels
and devils” av skolans personal.
94 En ambivalens liknande denna diskuteras även av Brah (1996) som framhåller att
rasism också tar sig uttryck i beundran, avund och begär och därför inte enbart kan
förstås i relation till underordning och exkludering.
174