SKOLAN GÖR SKILLNAD - DiVA

Kapitel 5
Det funkar bara i klassrummet
I samma ögonblick som Doris berättade att hon upplevde situationen som
tillfredsställande i klassrummet, lät hon också förstå att hon var väl medveten
om att eleverna från Eken och Centrum sällan umgicks med varandra
utanför klassrummet och gav uttryck för en viss resignation inför
hur skolan skulle kunna ändra eller påverka detta. Vad som ur hennes perspektiv
tedde sig greppbart och möjligt att påverka var elevernas placeringar
i klassrummet, ett verktyg som hon också konsekvent använde sig
av. Blandningsstrategierna verkade däremot inte alltid få den effekt eller
det inflytande över elevernas interaktionsmönster utanför klassrummets
väggar som Doris tänkte sig att de skulle få. Just denna aspekt, elevernas
uppdelade umgänge utanför klassrummet, tycktes förse arbetet med att
”blanda” eleverna med en viss tröstlöshet. ”Det kan fungera i klassrummet”,
som Doris sa. Det vill säga när hon själv fanns närvarande och höll
ett öga på elevernas sätt att bete sig mot varandra. I övrigt tycktes det
dock svårt att rubba elevernas umgängesmönster, enligt Doris erfarenheter.
På andra sidan klassrumsdörren, i korridoren och matsalen, kommer
umgänget nästan ofrånkomligt, menade Doris, att återgå till en samvaro
som präglas av att ”svenska elever” umgås med ”svenska elever” och ”invandrarelever”
umgås med ”invandrarelever”.
Doris erfarenheter speglar något av den väsentliga kritik som kan riktas
mot många praktiker som är influerade av den så kallade kontakthypotesen.
Strategier av detta slag reduceras nämligen ofta till att ”blanda” dem som
föreställs vara olika utan att, som också Troyna (1993a) markerar, fästa vikt
vid de relationer av över- och underordning som är del av sociala interaktioner.
Strategier tenderar med andra ord att begränsas till skolans lokala
sammanhang och till de interaktioner som exponeras där, men utan att dessa
i övrigt kopplas samman med samhällets dominansrelationer. Glappet
mellan de sociala relationer som präglar livet utanför skolan och de som
iscensätts i skolan, som jag tidigare försökt illustrera med hjälp av bland annat
samtalet mellan Svante och Jonas, blottas även i Doris resonemang. Det
belyser, som Sewell (1997) noterar, att klasslärarpositionen riskerar att låsa
lärarna till klassrummets mikrovärld, varmed lärarnas synfält reduceras till
just klassrummets interaktioner, medan en övergripande blick på verksamheten
och vad denna gör med eleverna går förlorad.
Det är ganska naturligt att de inte umgås med varandra
Om Doris var av uppfattningen att elevernas umgängesmönster nästan
bara var möjliga att påverka eller förändra under kontroll eller med ett
visst mått av tvång från skolans lärare, så verkade Petter, en av Doris kolleger,
snarare hävda att det uppdelade umgänget mellan eleverna måste ses
som något ”naturligt”. ”Alla verkar så vana vid att det är så här, så det är
134