SKOLAN GÖR SKILLNAD - DiVA

Kapitel 5
Inskolningsgruppen som arbetade med elevsammansättningen i höstterminens
nya sjuor betonade vikten av att bilda klasser med så jämn fördelning
som möjligt vad det gäller elever som bedömdes ha problem av pedagogisk
eller social karaktär. Det vill säga att fördela de elever som bedömdes vara
resurskrävande i undervisningen. Argumenten för detta var dels att försöka
åstadkomma en jämn fördelning av de undervisningsresurser som finns
tillgängliga i verksamheten, dels att skapa en rättvis arbetsbelastning för
skolans personal. Eller att sprida bördorna, för att formulera saken lite
krasst. Här kom flera av de elevkategoriseringar som tillämpades i den
dagliga skolverksamheten att göras till verktyg för att hantera arbetet med
elevsammansättningarna.
Över de formella kriterier som låg till grund för att sätta samman nya
klasser svävade en idé om att ”invandrarelever” nog borde utgöra ett kriterium
för sjuornas elevsammansättning. Kring denna ståndpunkt rådde
det dock långtifrån konsensus bland dem som arbetade i skolan. Inskolningsgruppen
hävdade ganska bestämt att ”invandrarelev” inte borde utgöra
något kriterium i arbetet med att sätta samman de nya klasserna.
”Man kan inte bara rätt och slätt utgå från att invandrarelever är ett problem”,
som någon av dem argumenterade. Med hänvisningar till erfarenheter
av att klasser med många ”invandrarelever” utvecklats till att bli
skolans ”problemklasser”, att elever från Eken ”flytt” dessa klasser och att
klasserna blivit alltför tungarbetade för lärarna, menade emellertid andra
precis tvärtemot att ”invandrarelever” självfallet borde utgöra ett kriterium
i sammansättningen av de nya elevgrupperna. Därför resonerade de att
”så måste det förstås vara”. Lena som inte arbetat så länge i Centrum skolan
berättade för mig att hon tog för givet att ”invandrareleverna” skulle
spridas. ”Jag trodde det var självklart att man skulle göra så, även om ingen
sagt det till mig.”
Trots de motstridiga ståndpunkter som går att utläsa i de argument som
lärarna för fram så blev frågan huruvida ”invandrarelev” skulle utgöra ett
kriterium i arbetet med klassammansättningarna aldrig, så vitt jag vet, föremål
för någon ingående diskussion. Det var som om motiven för och
emot denna sak i arbetsprocessen med klassindelningarna snarare kom att
kroka tag i varandra och då inte längre utgjorde en konflikt. Ståndpunkterna
verkade med andra ord fullt möjliga att förena utan några egentliga
schismer. Förbindelselänken mellan dessa två argument är nämligen att
”invandrarelever” ofta bedömdes vara i behov av särskilt stöd i arbetet.
Därför kom de att kategoriseras som sådana i arbetet med att göra
klassindelningar och därmed fördes ”invandrarelever” in under ett kriterium
som också många lärare var eniga om. Den ursprungliga frågan om
huruvida ”invandrarelever” ska utgöra ett kriterium för elevsammansättningarna
eller ej gjordes därmed till en överflödig diskussion.
I arbetet med att sätta samman elevgrupper handlar det med andra ord
om att det framförallt är vissa elever som fördelas i klasserna. Redogörel-
132