SKOLAN GÖR SKILLNAD - DiVA

Skillnaden som tudelar
helt underbar stämning, så annorlunda på något sätt. Annorlunda mot hur
det brukar vara i skolan. Men i år blir det säkert inte på det sättet, det är
ingen som riktigt orkar. Det är det som är så synd tycker jag.
Jag minns Britts tindrande ögon som lyste ikapp med orden, som lyssnare
till denna målande skildring gick det inte att missta sig på den samhörighet
och gemenskap hon önskade förmedla med sin berättelse. Hennes engagerade
referat från detta tidigare arrangemang fick mig att inse att just dessa
temadagar blivit något av ett riktmärke för vad som bedömdes vara ”bra”
så kallade mångkulturella temadagar. Åtminstone att man borde eftersträva
och försöka återskapa den underbara stämning som omslutit temadagarna
den gången.
Temadagarna omgavs emellertid inte bara av en förväntansfull och smått
kittlande atmosfär, Britts skildring vittnar också om att de förväntades gestalta
vad som kan betecknas (många) kulturer i harmoni. Temadagarna
var, för att formulera det på ett annat sätt, förbundna med en önskan att
skapa god stämning och en gemenskap som omfattade både elever och lärare.
”Mångkulturella” temadagar blir enligt detta något av ett medel för att
skapa samhörighet och harmoni (jfr Persson 2005). De förväntas fungera
som en oas, en fristad dit gnat, tjat och smågräl, som annars utgör vanliga
inslag i skolans vardag, inte når. Temadagarna blir ett ”spännande avbrott
från den vanliga undervisningen”, som en av lärarna uttryckte saken. Den
lyster som förknippades med dessa dagar omtalades också som något ”välbehövligt
när höstterminen börjar bli lång och mörk”.
Med detta i bakhuvudet syns det inte heller vara avgörande i vad mån
temadagarnas kulturella repertoar speglar ett specifikt ursprung relaterat
till tid och plats. Det väsentliga syns istället vara att gestalta vad som rent
allmänt kan kopplas till ”invandrarelevers” kultur, för att på detta sätt ge
uppmärksamhet till dessa elever och på samma gång göra något lite extra
trevligt på skolan. Analysen kan utvecklas med hjälp av Ronströms (1992)
iakttagelser av hur migranter från Jugoslavien gestaltar och producerar jugoslavisk
folklore i Sverige. Vad Ronströms analys talar för är att dessa
folkloristiska repertoarer ofta har en obestämd koppling till inte bara tid
och plats, utan även i relation till sina utövare. Musik och dans som form
anses uppenbart lämpa sig väl, som Ronström konstaterar, för att synliggöra
specifika grupper i samhället, eller som i detta fall ”invandrarelever”
i Centrumskolan.
Upptäcka, kartlägga och representera
Under förberedelsearbetet med temat var det som om lärarnas alldagliga
syn på skolans ”invandrarelever” tillfördes nya dimensioner. Det var som
om en del började se en annan skola och delvis andra elever framför sig,
än vad de vanligtvis gjorde. Den skola som tog form i deras blick bestod
95