Danske Studier 1912

ESKIMOISKE MELODIER 123
chez les Eskimos" (Revue S. I. M., 1 — 23, Paris 1912). De båda utgifvama
ha i ofvannamnda bok delat arbetet mellan sig så, att Thuren
forst skrifvit en ofversikt ofver de hittills tryckta gronliindska melodierna,
hvarefter Thalbitzer meddelar uppgifter om kallorna till de nu utgifna jamte
en karaktaristik af sångarna. De af Thalbitzer gjorda fonografiska melodierna
transkriberas sedan af båda utgifvarna tillsammans efter det af
O. Abraham och E. M. v. Hornbostel angifna systemet (se Sammelb. d.
int. Musik-Gesellsch. XI, 1.-25, Leipzig 1909).
Den gronliindska musiken kan territoriellt delas i fyra grupper: ostra
G., Smith-sunds-området, nordviistra G. och sydvastra G. Till forstå
gruppen hor friimst den af Thalbitzer och Thuren meddelade samlingen.
Melodierna aro har tamligen ursprungliga och utmårka sig for
flera rena eskimådrag, ehuru, som ofverallt på Gronland, man ej kunnat
undgå att rona inflytande från Europa. Från Smith-sunds-området foreligger
en intressant samling af R. Steiner (Eskimo music, The white world,
338—339, New York 1902). — Den melodiska formgifningen har afven
har många primitiva drag, ehuru europeiska inflytelser naturligtvis ej åro
uteslutna. Mellan de ostgronliindska och Smith-sunds-melodierna finnas
tamligen stora olikheter, och de senare utmarka sig for mera framtradande
periodindelning samt distinktare slutformer. Nordvåstra Grbnlands
melodier stå nara de från Smith-sund men visa oftast en tamligen saregen
melodik. Hufvudsamlingen for detta område ar Thalbitzers melodier
af 1904. Den europeiska musiken har doek i senare tid afven har begynt
gora sig gallande. Hvad slutligen sydvastra Gronland betraffar aro de
upptecknade melodierna diir nastan helt och hållet europeiserade och
kunna darfor ej ge oss någon direkt inblick i den ursprungliga eskimåsången.
De karaktaristiska egenskaperna for den gronlåndska musiken åro:
litet tonomfång (i allmånhet kvart, kvint el. sext), tydlig pentatonik med
intervallsammensattningarna: cdf, cdg, dfga, facd, fgacd som de
vanligaste. Denna skarpt framtrådande pentatonik ar så mycket betydelsefullare,
som intet musikinstrument mer an trumman brukats å Gronland.
Halftonsteg forekomma endast som genomgångstoner, och aro afven som
sådana relativt fåtaliga. Hvad den melodiska formgifningen i ofrigt betraffar,
ar den afgjordt recitativisk med skarpt framtrådande tonus currens
(dominerande ton). Strofsluten aro i allmånhet mycket karaktaristiska och
visa en originell, troligen inhemsk, typ.
En jiimforelse mellan Gronlands och Nordamerikas eskimåmelodier
hade varit nog så intressant, men forfattarna ha undvikit att yttra sig
hårom, och det material, som hittills foreligger från Nordamerika (hufvudsakligen
Boas' samlingar), ar ej rikhaltigt nog for att mogliggbra en
grundlig undersokning rorande likheter och olikheter mellan de två grupperna.
Det synes mig doek, som om hogst vasentliga likheter forefinnas,
och att vi mycket val kunna tala om en speciell eskimå-grupp inom den
primitiva musiken. Denna blir oss så mycket intressantare, som vi ej behofva
taga hansyn till inflytelser från instrumental musikofning vare sig
från blåsinstrument eller stranginstrument. Pentatoniken ar visserligen