Danske Studier 1912

KLUDUNTE — R0MEL1D0NE — CONCLUSIVE 187
Alla tre de hår meddelade historierna lider av en psykologisk
svaghet i det att det ord, som pojken såtter i stallet for det han
skall komma ihåg, år av den beskaffenhet att han mycket val borde
kånna dess betydelse. Då han vet att Kludunte var namnet på
hasten, ar det inte så stor sannolikhet for att han tar till det, då
han skall framfora sitt årende. Och med ajajaj och romelidone år
det samma forhållande. Men på samma gang maste framhållas,
att en sådan distraktion i ovrigt ej ar så orimlig. Den ar i grunden
den samma som den en flicka gjorde sig skyldig till, då hon
skulle håmta sin fars glasogon, men kom med hans kalsonger, eller
som en viss biskop ådagalade då han i sångkammaren skulle håmta
ett kortspel for sina gaster men kladde av sig och lade sig, når
han såg de båddade sångarna, for att nu nåmna ett par exempel
ur vårkligheten. Och for att visa hur nåra de tre historierna ligger
det vårkliga livet, skall jag hår anfora ytterligare en sann beråttelse.
Conclusive. I Heslra prastgård i Småland satt en gosse, Lorenz
Hjelmqvist, och laste latin. Hans intressen låg inte alls åt det spiåkliga
hållet och han fann laxan ytterligt tråkig.
Så satt han somnig och frånvarande och liiste mekaniskt: „Conclusive,
conclusive, conclusive". Hans far, prosten Anders Hjelmqvist, som
var en skicklig latinare och inte tålde sådant slarv, råttade honom:
„Conclusive heter det." Pojken andrade sig och sade ordet med sin
riitta betoning ett par ganger, men rått som det var så var det conclusive
igen. „Conclusive heter det", rot fadern, „sager du conclusive
iler ganger så får du stryk!" Uttalet rattades åter, men innan det
hann att bli felaktigt igen, kom prosten ihåg att han behovde få hem
vaccinationsjournalen. „Nu får du sluta med låsningen en stund", sa
han. „Spring till klockaren och be att du får vaccinationsjournalen! Eau
du komma ihåg det? Vaccinationsjournalen!" Lorenz sprang åstad och
rabblade for sig sjålv det långa ordet f6r att inte glomma det. Men så
kom han till en back. Dår fanns fiskar i den och trollslåndor flog fram
och tillbaka. Pojken hade ett livligt natursinne och kunde inte låta bli
att stanna och titta på all hårligheten. Årendet och vaccinationsjournalen
glomdes bort for en god stund. Det hiir var annat an latinska grammatikan.
— Så kom han i håg att han hade skickats till klockaren. „Men
vad var det Jag skulle hamta?" Gossen lefade lange fSrgåves i sitt minne.
„Vad kunde det vara? Jo, det var sannt! Conclusive!" Och så rabblade
han conclusive for sig sjålv, medan han sprang bort till klockarens. „Jag
skulle hålsa från far och be att få conclusive", sa han. „Det vet jag
inte vad det ar," sa klockaren, „jag skall fråga far om han kan veta
det." Nej, fadern visste det inte heller. „Vi har aldrig haft något conclusive
har i huset," sa han, „och inte vet jag vad det ar, men det
måtte visst vara latin." „Ja, det ar det," sa pojken, „det ar latin." For