Frigjord oskuld - Doria

136
Julia ser förvirrat mot hallen, jag tycker synd om henne, men jag kan inte göra
något. Utom att nicka, nicka klarar jag av att göra. Förutom att koka te, så är
nicka det enda jag kan just nu. Och när jag nickar, svarar jag ja på hennes fråga.
Vill du att jag ska gå? Ja. (Dansar Elias? Nej! 2004, s 191)
Han förmår fortfarande inte verbalisera sina känslor, allra minst att verkligen
be henne gå eftersom han hellre önskar att hon stannade. Hans
handlande blir ett sätt att försöka hålla kvar tystnaden och tomheten.
Det är i sin egen förstumning som han känner sig trygg medan att uttrycka
det han verkligen känner är utlämnande. Han ångrar sitt uppförande
och beslutar sig för att söka rätt på henne. Det blir därmed framförallt
han själv som skakar liv i tomheten. Då han äntligen går hem till
Julia och möter henne i trappan är det först genom kroppen som han
tinar upp:
Julia är allvarlig, men hennes ansikte ser så lent ut. Jag får lust att sträcka fram
handen och röra vid det, lägga pekfingret på hennes näsrygg, på fräknarna, låta
fingret följa den mjuka linjen upp mot ögonbrynen, överlämna till fingertoppen
att bestämma åt vilket håll jag skulle fortsätta därifrån. (Dansar Elias? Nej!
2004, s 221)
Elias iakttar Julia och längtar efter att få röra henne, väl inne i hennes
rum uppmanar Julia honom att sätta sig och enda platsen att sitta på är
hennes säng. Han uppfattar sängen som intim men slappnar småningom
av och då vågar han tala om sin mamma, medan Julia håller en hand på
hans smalben. Då han vågat berätta om mammans försvinnande, vågar
han också lägga en hand på Julias smalben. Elias möte med Julia gör att
den påbörjade förtrolighet han upplevt med sin pappa är möjlig att fortsätta
vilket uttrycks som gemenskap i slutet av berättelsen:
– Jag kanske har träffat någon, säger farsan och spanar ut över gården.
Jo, jag har nästan anat det. Jag har varit rädd för det. [...] jag vet inte vad jag har
varit rädd för. [...] Jag väntar på att han ska säga något mer. [...] Jag spejar med
honom, över våra marker. Jag har kanske också träffat någon. (Dansar Elias?
Nej! 2004, s 235)
Både pappan och Elias försöker gå vidare och har haft ungefär samma
lösning på saknaden efter mamman, det vill säga en ny relation till en an-