Frigjord oskuld - Doria

går ut i sina häxklänningar eftersom det känns som om det skulle bli för
abrupt slut på riten om de bara tvättar bort sminket och byter till vanliga
kläder. Kim funderar på sina känslor för Juliane:
268
Jag fick en sådan lust att hålla om henne när hon såg så där rädd ut, men jag
vågade inte. Jag vågade inte ta i Juliane, för jag var så rädd att det skulle kännas
underligt, att något skulle bli förstört. [...] Jag bara sköt undan all oro och njöt
av att vi satt där tillsammans alldeles ensamma, så tätt ihop som vi kunde utan
att röra vid varandra. Att hon var min kompis, min min min. [...] Vi plockade
varsin syren och satte i håret, och sedan gick vi därifrån, hem till Julianes lilla
rum med alla böckerna och kuddarna. Vi bytte om och tvättade av oss sminket,
tände ett pelarljus och lyssnade på Santana och ritade lite. Det var en perfekt
kväll. (Juliane och jag 1982, s 162-163)
Vänskapsrelationen omformas genom en önskan om fysisk beröring,
men flickorna kan inte gå över gränsen för heteronormativitet. Kim
önskar att hon vågade röra vid Juliane, men känner sig osäker på ifall
hennes längtan är besvarad. Hon väljer att låta det hela bero hellre än
att trampa på något som i sig ger henne njutning. Det finns en förförståelse
för vad som är acceptabelt, det vill säga Kim kan känna lust till att
hålla om Juliane, men kan inte leva ut sitt begär. Flickorna har diskuterat
pojkar/män men inte rört sig över gränserna för det heterosexuella. De
har varit noga med att inte uppvisa ett allt för avvikande beteende inför
andra. Kim är därför tvungen att hålla sig inom de ramar som är acceptabla
inom det heteronormativa. Hon sitter så nära Juliane det går utan
att röra henne. Längtan finns, men undertryckt, istället är det vänskapsförklaringen
som är betydelsefull.
Berättelsen kunde sluta med vänskapsförklaringen som en del av det
psykologiskt öppna slutet. Men flickorna går hem till Juliane och tvättar
av sig sminket. Vänskapen är fastställd och deklarerad, den är hyllad och
upphöjd. Den upphör inte heller med Kim och Juliane, utan fortsätter
att också gälla Kim och Yvonne om även på ett annat sätt:
Jag följde med Yvonne och köpte glass. Vi gick hem till henne och drack iskall
lime, och hon övade sin pianoläxa och visade mig ett vykort hon nyss hade fått
från Paris, där Dorothea var. (Juliane och jag 1982, s 167)
I och med vänskapen med Juliane har Kim utvecklats till att kunna ta