Frigjord oskuld - Doria

att Lennart blir förlorare på grund av att han blir brottslig. Det är inte
endast Lennart som riskerar sin position, även Helena dras med i fallet
eftersom hon kan göras ansvarig för hans närvaro samt dessutom har erövrat
en plats i gemenskapen då hon haft Lennart med sig. Detta innebär
att Lennarts beteende färgar av sig på Helena. Hon må ta emot hans slag,
men hon görs också delaktig i hans överilade agerande. Maskuliniteten
som överordnad femininiteten är tidstypiskt färgad och visserligen ifrågasatt,
men utan att nå utanför de traditionella förväntningarna på kön.
Helena känner sig kränkt av Lennarts våldsamhet. Hon försvarar honom
inför andra och invänder att han drivs att reagera som han gör. Även
hans våldsamhet mot polisen beskriver hon som en reaktion på polisens
agerande då de tvingar Lennart med sig. Samtidigt är hennes minne av
hans våldsamhet skrämmande. Hon är van vid behärskning och Lennart
lyckas inte bevara sitt lugn. Våldet blir motsägelsefullt då Helena tycker
att den Lennart hon umgåtts med inte borde vara aggressiv. Hon tar
avstånd från en våldsam maskulinitetsstereotyp som inte omfattar den
Lennart hon lärt känna:
Nu dök han upp, Lennart från i natt. Den skrämmande okände Lennart med
otäckt förvriden mun och ... elaka ögon... hårda och vassa som... som svarta
kol. Och rösten – rösten skar i hennes öron, en främmande läskigt rå röst. [---]
Hennes Lennart var en kille som slogs, som brukade våld. (Ett slag i ansiktet
1976, s 16-17, kursiv i orig.)
Lennart framställs som en farlig man. Hans maskulinitetskonstruktion
i sig ifrågasätts inte, utan han har visat Svenne att han inte hänger
i kjolarna på sin mamma, men att han istället löser problem med våld.
Då Helena tänker tillbaka på det som hänt blir hennes språk, liksom
Annikas i Tillträde till festen, trevande när hon försöker skildra Lennarts
ögon, men för att beskriva hans röst söker hon inte orden utan allt det
hon inte kan omfatta skär i hennes öron. Hon blir osäker på om han
är den pojke hon trott att han är, den som en gång slagit kan ha slagits
förut. En upprepad våldshandling blir ett mönster som hon vill undvika,
även om hon försöker påminna sig om vad han berättat om sitt förflutna
”att han haft en olycklig barndom och en pappa som var alkoholist” (s
17). Hon tvekar ifall det är feghet eller rädsla hon känner, men är på
det klara med att hon inte kan förhålla sig till våldet eftersom hon inte
89