Frigjord oskuld - Doria

it utsatt och därmed möjlig att utnyttja eller om hon agerat aktivt och
”frivilligt” ägnat sig åt de sexuella aktiviteterna. Polisens ordval visar hur
flickan förväntas göra sexualitet, det vill säga om hon aktivt valt att agera,
då förlorar Sussy sin respektabilitet. För mamman är ”frivilligheten”
utesluten, hon kan inte gå med på att hennes dotter skulle ha accepterat
det som skett, eftersom Sussy dessutom blivit mördad verkar hennes antagande
gå att omfatta. Mammans uppgift är att föra Sussys talan då hon
själv tystats och därmed är försvarslös. Mamman är inte beredd att låta
polisen smutskasta Sussy genom nedvärderande påståenden utan vänder
sig mot benämningar som gör Sussys beteende skamfyllt och klandervärt.
Det är inte bara Fredde som är språkrör för den implicita författaren,
även mammans uppmärksamhet på hur språket används förmedlar
textuella värderingar. Fredde har även fört liknande resonemang kring
tidningsrubrikerna. Betoningen av språkets användning blir instruerande
och beroende på hur något framförs kan ett uttalande innebära tämligen
motstridiga påståenden.
I Peter Pohls Nu heter jag Nirak (2007) förs en liknande diskussion
angående flickans egen andel i det sexuella agerandet. Detta görs i samband
med att den äldre mannen åtalats för sex med minderårig. Karin
som huvudpersonen heter säger att hon uttryckligen själv önskat ha sex
med mammans nya sambo. Begäret drivs därmed till sin spets då frågan
snarast kommer att handla om att mannen ändå borde ha förstått att inte
inleda en relation. Dessutom ställs mamman till svars för att hon borde
ha varit medveten om vad som pågått. Flicklusten däremot framställs
som ”frivillig”.
Tystnaden är väsentlig i titeln Man kan inte säga allt. Sussys sista tid
skildras av olika röster men än mer i sådant som inte får eller kan berättas.
Fredde sitter tillsammans med Sussys vän Jessica och försöker tolka
tystnaden mellan dem:
Det finns något att höra också, något som berättas i det tysta valv där vi sitter.
Eller hur? viskar min tanke.
Jo visst, svarar hennes. [...] Fråga aldrig varför, var tyst och känn efter själv
istället. Och jag är tyst och försöker känna, trevar i tystnaden, väntar och hoppas
att Jessica ändå ska säga något, att hon ska prata med stämband och röst, så att
det inte bara blir att jag inbillar mig hennes ord. (Man kan inte säga allt 1999,
s 64-65)
179