Frigjord oskuld - Doria

del av den kvinnliga utvecklingsromanens kännetecken det vill säga att
utvecklas i ensamhet. Detta i kontrast till hur Pratt beskriver den manliga
utvecklingen som sker inom en grupp som befäster mognadsprocessen.
169 Den manliga mognaden i grupp kan ifrågasättas. Även manliga
utvecklingsromaner uppvisar liknande individuell utveckling, redan
Johann Wolfgang von Goethes Werther i Den unge Werthers lidanden
(Die Leiden des jungen Werther 1774) är en utanförstående karaktär.
Pratts påstående i relation till utvecklingsromanen blir för endimensionellt.
Däremot kan Pratts betraktande av naturen som den tillflyktsort
kvinnan använder sig av för att utvecklas i ensamhet bättre belysa även
Annikas vistelse på landet. Den gröna världen/the green world blir ett sätt
för kvinnan att uppvärdera sina egna möjligheter och att överhuvudtaget
komma i kontakt med sig själv. 170 Pratt poängterar att den gröna världen
blir en plats som utestänger samhället och därmed ger tid till reflektion
över den egna situationen. Att befinna sig utanför samhället och istället
gå in i sig själv, i det egna inre rummet, innebär också att karaktären
uppfattar att ju längre in hon kommer dess mer tydligt blir det att även
denna plats upptas av det sociala livet. Detta innebär att flykten till naturen
eller det egna reflekterandet framförallt blir ett sätt att förhålla sig till
hur kvinnan förminskats i den yttre världen, i det sociala sammanhanget.
I den gröna världen får hon möjlighet att erövra sin egen förståelse av
sin position i samhället. 171 Annikas gröna värld är en konkret barndomsplats,
och hon återupptäcker gamla minnen. På så sätt trevar hon sig fram
till hur hon ska förhålla sig till det sociala livet.
Annika fortsätter att spegla sig, rent av övar in ”ett glatt och naturligt
ansiktsuttryck” (s 110). Samtidigt som hon försöker se in i sig själv
är hon också noga med att beskriva den flicka som spegeln visar med
en ”mattglänsande lockande mun” (119) och hur ”den blå polojumpern
matchar mina blå ögonlock” (119). Hennes spegelbild tydliggör att hon
är vänd mot andra, så att de ska bejakas och den diskussion hon fört med
sig själv under vistelsen på landet blir ett sätt för Annika att acceptera
sjukdomen.
169 Pratt (1981). s 36.
170 Pratt (1981). s 17.
171 Pratt (1981). s 165.
82