Frigjord oskuld - Doria

I och med det nya i paktceremonin känner flickorna också en ny sorts
styrka, genom det magiska i riten har de en längtan efter att gå ännu
längre med sina riter. De skämtar om att ”förleda små barn” (s 69) och att
fånga jungfrur eller ”jungmän” (s 70). Samtidigt återkopplar deras skämt
till de fördomar om homosexuella som Jim i Duktig pojke! synliggjorde.
I motsats till Jim gör skämtet flickorna modigare, Juliane föreslår att de
ska gå ut och visa sig i de kläder de har på sig. Det ligger en spänning i
att gå ut klädd till häxa, dels kan de stöta på någon ur Gunillas gäng, dels
kan de träffa på andra människor.
Eckert förklarar hur det välkända ges en mystisk innebörd och även
görs åtråvärt för flickorna. Eckert exemplifierar med hur flickor börjar se
pojkar de umgåtts med i flera år på ett nytt sätt för att kunna förhålla sig
till heterosexualiteten. 460 Då flickorna mystifierar sig själv får detta effekten
av att de blir attraktiva. Istället för att betrakta omgivningen blir performansen
en förenande kraft utförd genom förklädnaden. I texten blir
kön en bild för hur kön kan kläs på, det vill säga flickorna agerar kön på
ett metaforiskt plan. Performansen syftar både till kön som performans
för att konstruera heterosexualitet och den förklädnad som konkret utförs
för att framställa en specifik idé om könstillhörighet. Den iscensättning
som Juliane och Kim gör syftar i första hand till att accentuera deras
egen gemenskap, men samtidigt beslutar de sig för att inte hålla sig för
sig själv. Häxskapet framstår som en överdrift eftersom iklädandet utförs
som en medveten excess av en specifik femininitet. Flickorna tilltalas
också av två pojkar som undrar om de vill komma med på fest. Deras
performativa mystifiering uppmärksammas av pojkarna som blir intresserade.
Men medan Kim uppfattar killarna som ett brott i gemenskapen,
funderar Juliane på att hon gärna skulle vilja göra ”[d]et”:
[Killarna] hade fått mig att känna mig som en vanlig liten utklädd tonårstjej. Jag
förstod inte alls varför hon hade velat följa med dem. Hade inte hon känt den där
förtrollade stämningen, som var bara hennes och min och mycket mer värdefull
än två larviga killars uppmärksamhet? Var jag så tråkig och betydelselös att hon
skulle kunna bryta vår trollkrets för deras skull? Det gjorde mig ledsen. (Juliane
och jag 1982, s 73, kurs. i orig.)
460 Eckert (1994). [www]. s 12-14.
261