Frigjord oskuld - Doria

kontrasteras mot huvudpersonen och hur detta påverkar skildringen
av huvudpersonen. Inom kategorin våldsam norm är det relevant att
granska bipersonernas betydelse för hur hot och bestraffning utförs i
relation till respektabilitet och skam. Detta gäller även för pojkberättaren
som betraktar flickan i Peter Pohls Man kan inte säga allt (1999).
Flickprotagonisten i Mats Wahls Lilla Marie är däremot huvudperson
och huruvida hennes agerande avviker från eller överensstämmer med
flickmönstret kommer att analyseras enligt hur begär gestaltas i romanen.
Flankflickan som kontrast
Bipersonerna fyller en essentiell funktion i flickskildringen. Ofta är bipersonen
en nära vän till huvudpersonen och flickornas intimitet blir
avgörande för hur heteronormativitet ifrågasätts. Maria Österlund myntar
begreppet flankflicka för de kontrasterande bipersonerna. Hon observerar
att skildringen fördjupas genom flankflickan eftersom denna
kan ställas mot matrisens duktiga eller dåliga flicka. 254 Bikaraktären understryker
därmed huvudkaraktärens normalitet eller skevhet från det
eftersträvansvärda flickmönstret. I följande avsnitt, Bikaraktären offras,
kommer flankflickan att representeras av den utsatta och våldtagna Kicki
i När alla ljuger och i avsnittet Omedvetenhet bestraffas undersöks den
duktiga flickan, Juliane, i Juliane och jag som även hon är utsatt. Julianes
utsatthet avviker från Kickis eftersom Juliane inte motsvarar flickmatrisens
dåliga flicka, utan är ”för ordentlig” och därmed en duktig flicka.
Flankflickorna bildar kontrast till huvudpersonen för att på så vis tillföra
gestaltningen en motpol. Kontrasteringen innebär att ytterligare ett
perspektiv urskiljs eftersom flankflickan representerar andra intressen
än de som huvudpersonen har. Flankflickan kompletterar och förändrar
huvudpersonen. Ofta innebär också den nära vänskapen mellan karaktärerna
att huvudpersonen utvecklas då denna konfronteras med flankflickans
position i berättelsen.
Flankflickan behöver inte nödvändigtvis vara sexuellt frigjord,
254 Österlund (2005). s 72.
144