Frigjord oskuld - Doria

naliseras. Hon understryker att tidigare var intresset riktat på varför våld
sker, det vill säga varför mannen slår första gången. Orsakssökandet är
enligt Lundgren inte fruktbart eftersom det inte pekar på hur erfarenheter
av våld hänger ihop med uppfattningar om kön och maktförhållanden.
190
För Helena blir slaget den väckarklocka som för henne ut ur det trygga
hemmet samtidigt som hon ägnar sig åt att tillsammans med väninnan
reda ut Lennarts första slag. Hon söker därmed efter orsaken till det
första slaget och genom detta kan hon undgå att sätta våldshandlingen i
ett större sammanhang. Berättelsen förhåller sig därmed inte i samband
med våldet till normaliseringsprocessen, utan snarare till vad Lundgren
kallar för inarbetade sanningar om våld som bryter ned våldshandlingen
till en enskild företeelse utan att koppla ihop den normala mannen med
våldsmannen. 191
Däremot görs i berättelsen en koppling mellan normaliseringsprocess
och Helenas hemförhållanden där det framförallt handlar om att göra
våld på sig själv, det vill säga behärska sig, och leva upp till förväntningarna
på att vara en god dotter. Lennart å sin sida involveras i att försöka
komma runt våldet och detta blir framlyft i hur olika föreställningar synliggörs
angående kön. Lennarts våldsamma handling ger honom snarast
en förhandlingsbar position eftersom människor runtomkring honom
stöder honom. Våldshandlingen blir bekräftande för maskulinitetskonstruktionen.
Våldet bidrar således till att upprätthålla den hegemoniska
maskuliniteten, vilket också Robert Connell påpekar att våld kan göra
som en stödfunktion för auktoriteten. 192 De karaktärer som stöder
Lennart bekräftar hans delaktighet i maskulinitetskonstruktionen vilket
realiseras genom att Lennart söker sig via barndomstryggheten och tillbaka
till Helena.
Då det gäller Helena anser Lennart att det är hon som borde ta kontakt,
själv måste han bevara sin stolthet. Lennarts stolthet är en maskulinitetsmarkör,
ett sätt för honom att inte böja sig. Helena söker upp
Lennart i hans nya rum:
190 Lundgren (2004). s 10-14.
191 Lundgren (2004). s 15.
192 Connell (1996). s 101.
97