Frigjord oskuld - Doria

i jeans (1997) 396 , X-märkt (1997) 397 med flera lyftes kroppsdiskussionerna
ut i det offentliga rummet. 398 Upplevelser av den egna kroppen
ventileras och ifrågasätts i de texter som de olika antologierna innehåller.
Skärskådandet visar sig vara ett mönster för flickskapet.
Kicki är den kroppsligt yppiga och skenbart den sexuellt erfarna. Efter
ett gräl om en pojke, som Kicki plötsligt vill umgås med, antyder Lottas
mamma att Kicki är den attraktiva i jämförelse med Lotta. Mamman försöker
få Lotta att se Kickis dragningskraft såsom andra gör det. Lotta
ställer sig framför spegeln för att kritiskt granska sin kropp:
224
Hon sliter av sig kläderna och ställer sig framför spegeln. Kicki är ju så, just det!
Lotta betraktar sin nakna kropp, så tanig och barnslig, jämfört med Kickis, och
ändå är den väl helt enkelt normal för en fjortonåring. Hon lyfter på brösten,
skrevar med benen, kränger med höfterna, vränger och vänder på huvud och
kropp och försöker hitta en förskönande vinkel att se sin bild ur, framifrån, bakifrån,
Robins vinkel, den måste ju finnas. Kom och lyft upp mig, Robin! Hon
känner hans händer, nu är det han som lyfter på hennes bröst, smeker höfterna,
vänder henne mot sig och smyger sig in mellan hennes skrevande ben, men i
spegeln syns han inte, bara Lottas längtande kropp finns där, och hennes ansikte,
rodnande inför hennes egen blick när ögonen ser vad hennes händer har för sig.
En förskönande vinkel? De gymnastiska ansträngningarna framför spegeln är
förgäves. Hon ser ut som hon ser ut, det är bara att erkänna det. (När alla ljuger
1995, s 60-61, kursiv i original)
Lotta fördömer det hon ser i spegeln. Hon lyckas inte hitta ”Robins vinkel”
utan ser endast det som mamman sagt ”Kicki är ju så”. Lotta uppfattar
att hon inte duger, att hon inte motsvarar rätt sorts flickutseende.
Beskrivningen är gestaltad med en närgångenhet som gestaltar den manliga
blicken på Lottas kropp.
Texten eller språket visar syskonens förhållande, men Lottas slutna
ögon då hon ”känner hans händer” kommer av sig eftersom hon inte hittar
hans spegelbild. Hon förmår inte använda den manliga blicken. Trots
att hon vrider sin kropp åt olika håll omfattar hon inte tittandet. I citatet
ovan används uttryck som ”skrevar med benen” vilket tydliggör att hon
396 Fanny Ambjörnsson (1997). Ett hjärta i jeans. Stockholm: Alfabeta
397 Kristina Thulin och Jenny Östergren (1997). X-märkt. Stockholm: Tiden.
398 Jfr även Ambjörnsson (2004). s 176.