Vem får man vara i vårt samhälle? - Statens folkhälsoinstitut

1972; Talamini 1982b, c). Definitionen i DSM-III-R (och DSM-IV)
utesluter transvestiter som klär sig i motsatta könets kläder för att få
avkoppling eller rollbefrielse från mansrollen och som inte upplever
sexuella lustkänslor i samband med crossdressing. Beskrivningarna av
fetischistisk transvestism i DSM-III och DSM-IV har likartade innebörder.
Bullough och Bullough (1993) framför tre kritiska punkter mot DSMdefinitionen
av transvestism:
1. För det första inkluderar definitionen inte kvinnlig crossdressing
trots att det finns klara belägg för dess existens (jämför a.a.; Evans
1993; Devor 1989; Larsson, Bergström-Walan & Hall 1994:not
13; Paglia 1990).
2. För det andra finns det inte några entydiga eller definitiva gränser
mellan heterosexuell och homosexuell transvestism. Empiriska data
visar att det är det motsatta könets klädedräkt och att uttrycka det
feminina jaget som är det centrala vid transvestism – inte könet på
sexualpartnern.
Om vi särskiljer heterosexuell och homosexuell transvestism enbart
på grundval av skillnader i sexuellt objektval innebär det, menar Bullough
och Bullough, att den heterosexuella transvestiten bedöms som
en person med psykiska problem (enligt DSM-beskrivningen), medan
den homosexuella transvestiten uppfattas som välanpassad.
3. Den tredje kritiska punkten mot DSM-beskrivningen av transvestism
är, menar de, att den förutsätter en koppling mellan sexuell
lustkänsla och crossdressing som en nödvändig komponent. Empiriska
data visar dock att så inte alltid är fallet; många äldre transvestiter
upplever inte sexuell lust i samband med crossdressing,
även om det har förekommit när de var yngre.
Även de transvestiter som upplever erotiska lustkänslor vid crossdressing
finner crossdressingbeteendet i sin helhet främst som ett autentiskt
uttryck för sin identitetsupplevelse (Docter 1988). En definition som
kategoriserar crossdressingbeteendet enbart som en form av fetischism
ger en förenklad beskrivning av ett komplext fenomen.
Man skulle här kunna hävda att vi i dag har DSM-IV och att hänvisningar
till DSM-III inte längre är aktuella, men innebörden i de båda
DSM-skrivningarna är i stort sett identisk och därför är Bullough och
Bulloughs argument fortfarande aktuella. I sammanhanget bör också
122 • transidentiteter och crossdressingspektrumet