Vem får man vara i vårt samhälle? - Statens folkhälsoinstitut

Det var som något som inte var sant att det kunde vara så. Jag vaknade
tidigt, rädd för att det bara var en dröm. Rädd för om han inte
verkligen älskade mig. Jag gjorde en äppelblomma till honom samt
ritade ett meddelande. Gick ut i trädgården, väntade spänt till han
skulle vakna. Han kom ut, log och kramade mig.
Under hösten träffades vi när han var ledig ifrån sitt jobb som styrman.
Jag väntade så på honom, för jag tror aldrig att jag älskat en
människa så mycket och upplevt en sådan saknad. Det var också en tid
av osäkerhet, väntan och djup fruktan om han älskade mig? Men relationen
fördjupades och vintern var djup och lugn, trygg och i kärlek.
Efter nyår åkte jag till Italien. Jag målade och såg på konst. Han
kom efter några veckor. En underbar och svår tid för han blev så sjuk
där men jag tog hand om honom. Där kändes det säkert för första
gången även om jag anat under hösten att jag relaterade som en kvinna
till honom. Där berättade jag också för honom samt visade att jag
tyckte om att vara kvinna.
Någonstans kände jag att jag ville bli en kvinna, men jag hade ingen
aning om hur jag skulle kunna bli det eller hur, var det kunde finnas
hjälp för mig. Det kändes så enormt svårt och osäkert. Under tidig vår
försämrades min hälsa drastiskt. Hade mycket ekonomiska bekymmer
och stress. Det gjorde att jag blev anemisk, svag, tappade kraft och var
orolig hela tiden! Vi åkte till en person som arbetade med ”healing”
och hon såg att jag var mycket nervös. Då bröt jag samman och berättade
för Henrik att jag inte klarade det längre finansiellt. Han lovade
då hjälpa mig och stödja så mycket han bara kunde.
I maj förlovade vi oss och vi for och tittade på ett hus på landet.
Jag var lite osäker, men vi sov där en natt och jag såg två lyckliga
barn lekande där, så jag var övertygad om att det var meningen. Att vi
skulle köpa det. Nu började en tid som var mycket stressig för oss två,
när vi började renovera huset. Henrik kände då under sommaren att
han måste skärpa sig så han slutade ta droger (vilket jag visste att han
gjorde men inte omfattningen och hur mycket det påverkar). Vi satt vid
bordet, han så tyst, deprimerad och jag undrade om jag skulle leva med
denna människa? Han hade förändrats så mycket i personlighet, så det
var skrämmande.
Det blev värre med stress och arbete. Det var som vi inte fick vila och
jag var väldigt ensam, då jag tog hand om huset de två veckor som han
var borta. Jag hade också blivit tvungen att lägga mycket på is, min karriär
som konstnärinna samt min behandling, vilket ledde till mycket oro,
386 • analys av transpersoners situation