Vem får man vara i vårt samhälle? - Statens folkhälsoinstitut

Karl
Karl menar att han som person var ”relativt mjuk” och inte ägnade sig
åt några ”häftigare pojklekar” under uppväxtåren: ”Redan som liten
så var jag väl relativt mjuk och ägnade mig inte åt några särskilt häftiga
pojklekar och var definitivt inte den tuffa typen, definitivt inte”. Karl
berättar också att han ibland blev lite retad i skolan, särskilt i första
klass, på grund av umgänget med tjejerna:
– Ja, jag var ju lite retad, lite mobbad då därför att jag ju var, jag
umgicks ju väldigt tidigt med tjejer. Redan när jag var sju, åtta år
alltså så var ju mina bästa lekkamrater i skolan, de var ju tjejer.
– Ja.
– Och det fick jag ju äta upp, som du anar. Så att en hel del antagonister
hade jag, som mobbade mig och jagade mig av det skälet.
Och kallade mig för tjejtjusare. Och sedan då att jag kanske inte var
lika stor och stark och kavat. Och jag slogs ju inte som de gjorde
och brottades och allt det här. Men det berörde mig aldrig mentalt
annat än att det var jobbigt i plugget ibland och bli jagad och mulad
och allt det här. Men någonstans rann det av mig ändå som vatten
på en gås.
Karl framhåller att han alltid haft lätt för att få kontakt med flickor.
När han var 17 år gammal hade han fast sällskap med en flicka.
Peter
Peters situation avviker från mönstret i de tidigare fallbeskrivningarna:
– Jag tror att jag var en typisk pojke då som inte hade några som
helst tankar på att jag skulle vara flicka, den saken är klar. Jag var
nog en mycket utpräglad pojke alltså. Jag har gjort allting som de
mera busiga pojkarna gjorde och gör. Definitivt! Jag var alltid med i
de hårdaste pojkäventyren, med pojkkamrater alltså.
– Och då är du omkring 3 år upp till 6–7-årsåldern då …?
– Ja, och detta (sätt att vara) har följt mig genom hela livet.
– Och när du sedan … började skolan vid 7 års ålder … Kan du
beskriva dina känslor under din skoltid, om du tänker sju år och
342 • den manliga och kvinnliga rollen vid transvetism