Vem får man vara i vårt samhälle? - Statens folkhälsoinstitut

– Tre år, när jag liksom … Ja, det var någonting som inte stämde …
någonting som inte var rätt. Men vad det var det vet man inte. Man
har ju inga sådana begrepp. Det yttrade sig i typ att jag lekte med
tjejer och deltog överhuvudtaget inte i de här traditionella killgrejerna
och … jag vet att jag var väldigt försiktig när jag var liten. Jag
var rädd för att slå mig och jag var väl vad man i dag betraktar som
en pojkflicka.
Ann berättar vidare att:
– Jag vet i våra lekar sådär med syskon och så, vi lekte ju cowboys
och indianer och allt det där, men jag ville alltid vara antingen cowboytjej
eller indianflicka. Liksom killarna fick vara cowboys och
indianhövdingar och sånt.
– Om jag förstått dig rätt, redan vid tre års ålder så kände du att det
var någonting som inte stämde. Det var den känslan du hade inom
dig men du tänkte inte att jag är nog tjej, det var mera en vag känsla?
– Nej, det var ingen vag känsla. Utan det var en känsla av att jag
som är flicka, varför ser jag inte ut som dom andra tjejerna?
– Okej, det var den känslan.
– Ja det var det. Och så småningom … jag tror att jag var ungefär
tolv år gammal när jag verkligen förstod att jag stod inför ett mycket
allvarligt problem. Och jag blev oerhört förtvivlad när jag upptäckte
att jag inte skulle kunna bli flicka på riktigt. Aldrig.
– Hur kändes det?
– Det kändes som all livslust och allting bara försvann den dagen
man kom till insikt om det. Och man, på något sätt upplever jag att
man gick in i en drömvärld, en egen hemlig värld, där man var flicka
och alla accepterade dig som flicka. Och så plötsligt vaknade man
upp till den här … och mötte verkligheten.
Ann var omkring tolv år då hon för första gången läste en artikel om
könsbyte. Det väckte följande tankar:
– Oj! Finns det fler? Och sedan blev jag livrädd. Jag blev livrädd!
312 • exempel på identitetsupplevelser och...