Fånge hos Stalin och Hitler - Marxistarkiv

8
Sedan stod jag på den öppna platsen framför Lubjanka, en stor tegelbyggnad, på vars gavel
blåste en jättestor, röd fana, bredvid vilken en vaktpost med påsatt bajonett höll vakt dag och
natt och som nattetid belystes av strålkastare. Min blick gled över de många med luckor täckta
cellfönsterna. Var kunde väl Heinz sitta? Om jag blott en enda gång kunde få se honom! Men,
han levde i alla fall! På hemvägen märkte jag för första gången, att det blivit sommar.
Den följande natten hade jag en dröm. Högt uppe på ett smalt takutsprång stod Heinz. Som
förlamad såg jag, att han tänkte hoppa ned. Med utbredda armar utvecklade han en stor röd
duk som vingar över sig; och när jag skrek till, störtade han ned mot marken. Där låg han
framför mig i rännstenen, och en blodpöl flöt omkring honom.
*
Jag mötte hustrun till den tyske kamrat Sch. Då jag inte visste, om hon skulle hälsa på mig,
såg jag tvärs över gatan. Men hon stannade och grep mig i armen: ”Vad är det med dig?
Varför kommer du inte längre till oss?” – ”Hur skulle jag kunna våga att utsätta dig och din
man för sådana risker?” Men hon inbjöd mig enträget att besöka dem. – Sch. hade i månader
varit utan arbete. Han berättade för mig, att han varje natt väntade bli häktad, och att han
också redan bränt upp den allra lilla minsta pappersbit, som det stod något skrivet på. ”Vet du,
Heinz är lika oskyldig som jag, som alla som redan blivit häktade och de som kommer att bli
det. Vi är den ryska fascistiska politikens offer. Man säger upp oss, emedan man inte längre
behöver oss!” Hans ansikte var förfallet och gulnat, och denne store, starke arbetares händer
darrade som en gubbes. ”Tag vård om min fru och barnet, när jag är borta. Hon talar inte
ryska.”
En vecka senare bodde redan de båda hos oss i nep flygeln. Samma dag kom dessutom många
andra tyska kvarvarande. NKVD hade föranstaltat ”en tyskarnas natt”.
När återigen en kväll, denna gång tidigare än annars, den skräckinjagande underrättelsen
spred sig i nepflygeln: ”NKVD är i huset”, flydde ett antal tyska kvinnor – vi hade just stått i
det gemensamma köket och kokat kvällsvarden – in i ett rum som djur, som söker skydd hos
varandra. Vi lyssnade med spänning till de annalkande stegen: på vilken dörr skulle nepmännen
knacka? I vår oro började vi sjunga. Och vilken sång föll oss ”blivande fångar” in?
”Die Moorsoldaten.” 1
*
Med en omnibus reste jag i kvällningen ut längs Leningradavenyen till ett sammanträffande
med vår vän K. F. Jag iakttog noga de människor, som steg in samtidigt med mig, för att
kunna fastställa, om någon av dem steg av vid samma hållplats som jag. I en park i utkanten
av staden skulle vi träffas. Jag undrade, om han skulle komma. Kanske hade de redan hämtat
honom. Honom kom de under inga omständigheter att glömma! – K. F. arbetade till slutet av
år 1936 i Komintern. Under en av de vanliga partiförsamlingarna vid tidpunkten för
”tschistka” (partirensningen) riktade en kommunistkvinna från Hamburg en fråga till honom:
”Varför ser man dig så ofta gå in i rum 175 i Lux?” K. F. svarade inför hela församlingen:
”Heinz Neumann är min vän och jag brukar dagligen besöka honom.” – Det var tillräckligt.
Kort därpå kastade man ut honom från arbetsplatsen, sedan ur hans rum och nu väntade han
slutet.
Denna gång kom han i alla fall! Han stod och väntade inte långt från ingången till parken. Vi
hälsade på varandra, som om det var ett under, att vi hade fått återse varandra. ”Jag har funnit
Heinz. Han sitter i Lubjanka! Och jag kunde betala 50 rubel till honom!” – ”Har du hört om
1 En sång som stammar från koncentrationslägret Esterwege. Den tyske skådespelaren Ernst Langhoff flydde
1934 därifrån och har förevigat visan i sin bok ”Die Moorsoldaten”